Ovan: Nytorp 1950 (ur ”Skolbarn – en folkundervisning växer fram”)
Vi som samlar minnen här och på Facebooksidan ”Nytorp förr och nu” har många olika minnen av vår överlärare/rektor Signe Bengtsson.
Men Nytorps allra första rektor hette Anna-Maja Edstam. Även om hon inte blev kvar länge inleddes DNs eftermäle när hon dog 1999, 93 år gammal:
Hon blev en legend inom Stockholms skolväsen redan under sin tjänstgöringstid. Som en av de första kvinnliga skolledarna startade hon som överlärare 1951 försöksverksamheten med nioårig enhetsskola i Nytorp. Förhållandena var närmast kaotiska vid inflyttningen till den nya stadsdelen.
Skolan började byggas 1950, men när höstterminen skulle börja året efter återstod ännu en del arbete och klasserna fick hysas in i andra skolor.
Anna-Maja Edstam berättar i ”Skolbarn”: ”Vi hade upprop med lärarna på en söndag, men barnen kom ju inte förrän på måndagen. Lärarna var idérika och fyllda av entusiasm, och vi hade väldigt roligt. Hela september och en bit in i oktober hade alla en till två timmar om dagen utan lektionsrum, men de höll ändå utmärkta lektioner. Vid vartenda skyltfönster stod barn och adderade och subtraherade eller hade andra övningar. De lärde sig höstens växter utomhus. Hela området blev genomsökt. ”
Skolbarnen minns också den tiden.. Rolfs klass fick sitta i grupper på gärdet och ha lektioner utomhus i några veckor: ”Som tur var sken solen och ingen drabbades av getingstick eller ormbett.” Lars fick först gå i en paviljong på Hammarbyskolans gård, och när hans klass 1951 flyttade in i den nybyggda skolan gick där 2000 elever, så man fick dela både klassrum och bänkar, och gå i skolan antingen förmiddag eller eftermiddag.
På bilden nedan hälsar Anna-Maja Edstam barnen välkomna vid inflyttningen i oktober 51, alltså några veckor efter att terminen börjat. Gösta Leonhards (som skymtar vid hennes högra axel) beskrev henne träffande som “en general vid västfronten”.
I ”Skolbarn” kan man läsa mer om den nya rektorns bakgrund. 1928-46 var hon lärare i Sofia, en av de fattiga Söderförsamlingarna i Stockholm. Hon berättar:
Man började som springvikarie, var bara anställd de dagar man hade jobb, förlorade varje lördag och söndag, och fick själv betala eventuella kurser. Jag hade timtjänstgöring med simning efter skolans slut alla dagar i veckan. Efter 1919 års skolreform slapp vi katekesen och fick arbeta med hembygdskunskap och arbetsböcker. Man kunde prova nyheter i sin egen skola, men måste betala allt själv: ville man hänga upp teckningar fick man köpa träribbor, snören och hängare. Vi skaffade sockerlådor som vi brunbetsade för att få plats med flera böcker.
Sofia var bra, allt man gjorde togs emot med enormt intresse, men det var också fattigt. När en flicka hade fått flottfläckar i sin bok visade det sig att de bodde åtta personer plus en inneboende i ett kök. Så hon stod i fönstersmygen och gjorde sin läxa.
Vi hade stora bassänger i skolan, men de var renlighetsbad, vilket behövdes. 1928 var det en pojke i ettan som var ”insydd för vintern”: Mamman hade sytt fast värmande fönstervadd i livstycket och det gick inte att ta av. Han var hemma de dagar vi hade skolbad. Många gånger köpte lärarinnorna underkläder för egna pengar och såg till att baderskan satte på vissa ungar. Jag vet inte hur många linnen och byxor jag köpt.
För att få flickorna i de högre klasserna att lära sig medborgarkunskap måste jag visa att jag brydde mig om det som intresserade dem – och det var utseende och kläder. I mitten av 30-talet fick vi egen skolsköterska till Sofia och tillsammans med henne började jag med hälsolektioner och skönhetsvård. Jag hävdade att det var en medborgerlig plikt att vara hel och ren.
Vi hade två timmar medborgarkunskap: halva klassen var hos skolsköterskan, tvättade håret och lärde sig hygien, medan den andra halvan läste medborgarkunskap, sen bytte vi. Jag höll dem med (ofärgat) nagellack om de hade rena händer. Och ingen röd mun med smutsig hals! När de fick lackera sina tånaglar blev flickorna plötsligt rena om fötterna och luktfria. Vi gjorde skönhetsmedel själva för att inte behöva betala dyra pengar. Man kan rucka på en läroplan – om man har ett pedagogiskt och motiverat skäl för det. Man måste bara se till att barnen kan det de ska.
1958 hamnade samma budskap på Aftonbladets förstasida. Huvudrubriken var VÄSTBERLIN FRI STAD, men strax därunder visar en stor bild fyra fnittrande flickor som målar läpparna – och så notisen där Edstam INTE tycker att man ska förbjuda läppstift, utan man ska lära flickorna att hygien är skönhetsmedel nummer 1. ”Förbud är bara till för att trotsas!”
Elisabeth kommer ihåg att nästa rektor i Nytorp var strängare på den punkten: När Signe Bengtsson gick i korridoren och såg att någon av oss hade läppstift uppmanade hon oss att genast tvätta bort det under vattenkranen i korridoren.
Åter till tiden i Sofia: På 40-talet hade vi dansskola: gammaldans, folkdans och modern dans. Pojkarna fick lära sig att bjuda upp, så att det inte skulle behöva dricka för att våga prata med flickor.
Bilden kommer från Aftonbladets artikel 1945-08-09 om Anna-Maja Edstams femtonde sommarkurs:
Anna-Maja Edstam var ledare för sin femtonde sommarkurs för lärare och lärarinnor, där man på kvällarna roade sig med folkdanser och ”även s k modern dans”.
Och (med utropstecken):
Det är Anna-Maja Edstam som föreslagit att skolungdomen ska instrueras i modern dans!
1946 blev Anna-Maja Edstam den första kvinnan någonsin Friluftsfrämjandets styrelse.
Och 1951 var Anna-Maja Edstam alltså den som öppnade den nya Nytorpsskolan. Men redan den 21 oktober samma år skrev Expressen under rubriken ”Kvinna efter kvinna”:
Nytorpsskolans energiska och nydanande överlärare stannar inte länge på sin post. Skoldirektionen tänker göra henne till folkskoleinspektör i Stockholm. Som ny chef får Nytorpsbarnen istället överläraren Signe Bengtsson från Högalid (och Sofia folkskola) – också hon en driftig kvinna i enhetsskolans anda.
Det var inte bara när det gällde läppstift som Edstam ansåg att förbud bara gör det förbjudna mer spännande.
1953 hade Expressen en stor artikel om de allt våldsammare kvarterskrigen, där pilbågar, slangbågar, luftgevär kunde orsaka framför allt ögonskador. Avskalade julgranar användes som spjut:
Inspektor Anna-Maja Edstam i folkskoledirektionen säger att det kan vara upp till 600 grabbar i 9-15-årsåldern som sammandrabbar. Och det är inte längre läroverk mot folkskolor, utan kvarter mot kvarter. Varken hon eller läkaren på ögonkliniken tror dock på förbud, då blir det bara mer spännande. Istället måste föräldrarna informeras om allvaret och få barnen att lägga undan de livsfarliga vapnen.
Edstam berättar: Det händer allt oftare att de s k nyckelbarnen lämnar nyckeln till portvakten innan de går ut – ifall de skulle bli medvetslösa under en drabbning, för då blir de ofta även plundrade. Och nyckeln vågar ingen förlora…
1962 ville Stockholms stad tilldela Anna-Maja Edstam St Eriksmedaljen, men hon vägrade att ta emot den. Hon hade visserligen varit i skolans tjänst sen 1926 – som lärare, överlärare och inspektör utan en enda sjukdag men med många outtagna semesterdagar och övertid, samt dessutom i tolv år suttit i stadsfullmäktige. Men någon medalj ville hon inte ha, eftersom
”den vardagliga behandlingen av en tjänsteman ofta står i dålig överensstämmelse med de uttalanden som brukar göras med utdelningen av St Eriksmedaljen.”
Åtminstone en spårvägare instämde i Expressen.
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Det hade varit spännande att få tala med den kvinnan. Hon hade skinn på näsan hon!
GillaGilla
Ja, det är riktigt uppiggande att läsa om henne. 🙂
GillaGilla
Vilken kvinna! Jättekul läsning. En pedagog som verkar ha varit före sin tid och kunde se vad som var ”stort och smått”.
Det som nämns i artikeln om”gängkrig” mellan olika ”kvarter” kan jag bara bekräfta. Ett sådant ”krig” fanns mellan ungdomar från Blåsut och Hammarbyhöjden, ett annat mellan Blåsut och Enskedegård. Men som jag kommer ihåg det var det mer udda händelser, inget direkt som man gick omkring och oroade sig för.
GillaGilla
Det här lät verkligen som krig. I artikeln frågade man en kille vad de gjorde om ngn svimmade: Det är bara att hälla på vatten. Om det inte hjälpte: Vi har bårar med oss(!) … O en pappa sa på ett föräldramöte: Vi är väl fler som har avskalade julgranar i hallen.
GillaGilla
Så roligt och intressant att läsa om Anna-Maja. Jag minns väldigt väl när hon kom på inspektion några gånger per termin. Alla satt som ljus i bänkarna för ryktet gick att A-M var på ingång. Hon ingav verkligen pondus när hon steg in genom dörren. Verkar ju varit en föregångskvinna!
GillaGilla
Roligt att du minns henne! Jag läste sen en lång intervju – och hon verkade rolig också! Om man sen placerar henne i hennes tid blir hon ännu märkligare…
GillaGilla
Så märkligt men jag minns faktiskt inte Anna-Maja Edstam. Däremot minns jag förstås Signe Bengtsson som överlärare och senare rektor. Jag vet inte vad det var för skillnad egentligen, men någon var det väl. Jag minns hennes meddelanden i internradion, Pling Pling, Hallå…
Jag hade aldrig några ärenden till hennes expedition. Däremot fick jag en tillrättavisning någon gång när vi hade en sammankomst i något klassrum och hon skulle framföra något. Jag råkade sitta närmast henne och lade det ena benet över det andra. ”Så kan du inte sitta, det är nonchalant”, sa hon. Kollar man idag så är det precis så alla sitter, omedvetet kanske, med ena benet lyft över det andra, både män och kvinnor. Fast mest kvinnor kanske, tror jag.
GillaGilla
Anna-Maja Edstam var bara med alldeles i början, redan 1952 kom Signe Bengtsson, som vi nog alla minns. Hennes tillrättavisning var lustig: Har aldrig hört talas om att den ställningen skulle vara nonchalant.
GillaGilla
Så var det i alla fall enligt hennes uppfattning, då.
Jag började i Röda skolan i augusti 1952 så det är förstås förklaringen till att jag aldrig hört Anna-Majas namn, i alla fall vad jag kan minnas. Då var ju allt nytt för en liten kille. Man hade fullt sjå med att lära sig namnen på alla klasskompisar i början, tänkte nog inte så mycket på vem som var överlärare. Fast Signes namn hade jag förstås hört.
GillaGilla
Jag började också i Röda skolan 52 o kände inte igen hennes namn. Hade överhuvud taget inte ens reflekterat på varför Nytorp kallades ”försöksskola”, förrän jag för några år sen började läsa in mig. Man lär så länge man lever – i bästa fall. 🙂
GillaGilla
Jag har precis tittat på försnacket till programmet ”Fira demokratin – 100 år” i SVT. Då slog det mig med tanke på vad jag skrev ovan om att sitta med benen i kors att det inte alltid stämmer, att det mest är kvinnor som sitter så. Två kvinnor och två män samtalar. Endast männen sitter med benen i kors, inte kvinnorna.
GillaGilla
Intressant. Jag skulle nog också spontant säga att det är mest kvinnor som sitter med benen i kors (o just aldrig manspreadar 😉 ). Ska tänka på det framöver.
GillaGilla
PS: Ser på Play att den ena kvinnan dessutom sitter med benen lätt isär, iklädd kjol. Absolut förbjudet på ”vår tid”! Kolla gamla konfirmations- o studentkort: ALLA tjejer med benen tätt isär, vänster- eller högervinklade. Numera har man ju åtm jag aldrig kjol, o då blir det förstås mindre viktigt hur man sitter. 😜
GillaGilla
Haha, i TV är det ju också viktigt att man lyfter över benet på ett korrekt sätt om man nu skall korsa benen. Allt syns väldigt tydligt. Ju kortare kjol, desto svårare blir själva rörelsen förstås. Med all respekt för Anne Lundberg men hon borde nog tänkt på hur hon sitter. Det såg nästan ut som en bondgumma som höll på med något i knät.
GillaGillad av 1 person
Nu har jag verkligen snöat in på detta: Malou (med korslagda ben) intervjuar en man med rekord-manspread, minst tre Malou hade fått plats mellan hans knän. Why? Ser direkt jobbigt ut att spreta så mycket. 🤔 (Börjar bli en intressant sociologisk studie, detta.)
GillaGilla
Hej! Christer, jag började i Nygtorpsskolan när den var nybyggd, det var väl omkring 1952. Min första lärare var Ragnar Jarne. Vi kanske gick i samma klass?
Jag är född år 1940 men de flesta av mina klasskamrater var nog födda 1941, jag hade varit sjuk innan jag böjade i Nytorp så jag ”låg 1 år efter”.
Min brors klass var de första som började i Nytorpsskolan när den var ny, de hade Hertzberg som klassföreståndare.
Kul om du kunde höra av dig, man har ju lite minnen från den tiden.
Hälsningar
Bengt Franzén. 070-428 40 65
GillaGilla
Jag minns min mormor, hon hade aldrig långbyxor utan alltid klänning eller möjligen kjol. Det hände ibland att hon hade köpt en höna, på den tiden med alla fjädrarna kvar. Den skulle förstås plockas och det gjorde hon genom att ha den i knät. Då måste hon ha benen lite isär så att den kunde vila i hänget i kjolen.
Att vi karlar helst sitter med benen isär beror på att vi har ett paket mellan benen som inte bör komma i kläm.
GillaGilla
Hej Bengt, kul att du hörde av dig. Vi är inte samma årskull eftersom jag är född 1945. Jag minns inte riktigt ditt namn och jag tror inte att vi gick i samma klass. Däremot minns jag läraren Hertzberg, men inte den andre du nämnde. Var det inte Hertzberg som skrev läroboken vi hade i samhällskunskap?
Jag flyttade från Röda skolan 1955 när jag skulle börja i fjärde klass. Vad jag minns blev vi den tredje, möjligen fjärde, generationen som gick ut nian och det var 1961.
GillaGilla
Mina första år i skolan började i Enskede vita och flyttade jag över till Nytorp 1953. Signe Bengtsson brukade jag ibland träffa på T-banan vid Slussen i slutet av 80-talet. Det var roligt med henne och det imponerade på mig att hon kände igen mig och kommer ihåg mitt namn och dessutom så frågade hon hur det var med min fyra år yngre bror och hon minns också hans namn. Gösta Leonhards träffade jag när jag jobbade på radion där han också jobbade. Jag besökte honom efter att jag gått i pension och då bodde han i Rågsved. Han berättade om sitt liv för mig och han spelade på sitt piano dessutom väldigt bra trots sin mycket höga ålder. Han var nog en bra bit över 90 år.
GillaGillad av 1 person