Christer bodde på Blåsutvägen 35 och gick i samma klass som Hans-Göran de första åren. Han minns: I sjunde klass splittrades klassen eftersom vi skulle välja olika linjer inför kommande utmaningar som gymnasium och yrkesskola. Vad jag minns hette det praktiska respektive gymnasiala linjer.
Jag läste med stort intresse och nostalgi beskrivningarna från gamla Röda skolan och kan inte säga annat än att mina intryck och minnen är ungefär desamma. Jag minns klockan som man sprang runt med både när det skulle ringas in och ringas ut. Men även materialrummet med alla sina planscher och andra prylar som man behövde till olika lektioner. Sådana planscher är värda en mindre förmögenhet i dag enligt Antikrundan. Jag minns också den gamla tramporgeln när vi skulle sjunga morgonpsalmerna.
Utanför skolan fanns en grusplan där vi hade utegympa när vädret tillät. Det fanns ett moment som vi kallade ”Kast med liten boll” och det gällde att kasta en tennisboll så långt man kunde. De flesta kastade väl så där en 50-60 m men en av oss, Leif Johansson, sedermera Rahn, kastade så långt att bollen ibland försvann.
Att gymnastiksalen låg inne i huset förvånar lite så här i efterhand eftersom skolan trots allt inte var så stor, men den fanns där och det var där som vi hade ”festerna”, dvs skolavslutningarna. T o m min gamla mormor och morfar var med vid något tillfälle. Jag säger gamla för det var det man tyckte. Fast de var faktiskt yngre än vad vi är idag.
I första klass var det åtminstone två klasser som sedan blev tvåor, men i tredje klass var vi ensam trea. Vi var ganska många i klassen med dagens mått mätt, 28 stycken i första och i tredje var vi 30 stycken.
På första klassfotot sitter jag under fröken Elsa-Stina och på tredje klassfotot står jag längst bak till vänster bakom Stina Larsson, tror jag det är, och bredvid Yngve Widholm. Jag tror åtminstone att han heter så.
Klass 1:
Klass 3:
Vad jag minns intogs skolfrukosten, som det hette då, i Baptistkyrkans källarplan.
Den låg bredvid skolan och där bodde också för övrigt vår klasskompis Leif Ronander. Jag vet inte varför han bodde just där. Kanske hans pappa eller mamma jobbade inom kyrkan som vaktmästare eller något.
Jag var för det mesta ganska nöjd med maten även om den inte var någon höjdare alla gånger. Ibland fick vi bara äppelris med mjölk och på vårkanten ibland bara filmjölk med russin.
Till detta fick vi alltid hårt bröd med smör, ibland med pålägg i form av torskrom eller messmör. Messmör var en fasa för mig, kunde göra mig spyfärdig. Men som tur var gillade Kjelle Sigfridsson det så han fick mina mackor med messmör. Å andra sidan gillade inte han torskrom så då fick jag hans i stället. Ett pålägg som jag gillade.
Ibland serverades det korv både på längden och på tvären och vissa dagar kokt torsk med äggsås. På den tiden var just det ingen höjdare men idag tycker jag det är riktigt gott. Andra dagar kunde vi få lappskojs med rödbetor, vilket min pappa brukade kalla flygolycka av någon militär anledning. En rätt som jag inte tror många i våra trakter äter idag.
Tro det eller ej men en favoriträtt var faktiskt ugnstekt lever i tunna skivor med gräddsås och potatis. Den såsen var fantastiskt god. Mannagrynsgröt hade jag inget besvär med, jag tyckte att den var riktigt god. Finns numera som ”Manna-Frutti” på burk. Jag föredrar t o m den före ”Risi-Frutti” men det är en annan historia.
Så här långt efteråt kan jag erkänna att fröken Elsa-Stina var min första kärlek. Det hände till och med att Kjelle S och jag jag gick och mötte henne om mornarna på vägen till skolan. Vi turades om att bära hennes väska. Hon bodde i närheten av Enskede kyrka där vi varje år firade advent.
Någon rivalitet oss emellan fanns inte, det bara var så naturligt att vi skulle göra det. Jag vet också att fröken Elsa-Stina på äldre dagar var politiskt engagerad och satt med i Stockholms kommunfullmäktige.
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Hej alla gamla småskolekamrater! Jag hette Ulla Bengtson gift Hedman och jag bodde på Blåsutvägen 29. Så roligt att läsa både Christers och Hans-Görans minnen från Röda skolan. Jag sitter under Yngve Widholm på skolkortet från åk 1. Delar alla minnen med skolklockan, maten i källaren på Baptistkyrka , Kulan mm. Kommer också ihåg fru Granath som bodde i skolan på ena gaveln alldeles vid Kulan, och som var vaktmästare och väldigt sträng. I 2:an eller 3:an var jag skolans Lucia och jag minns alla fröknar som stod i alla hörn med hinkar och blöta handdukar. Hade ju levande ljus och skolan hade säkert varit lättantändlig om det skett en olycka. Minns också hur vi gick till gamla vitgula skolan, nedåt Margaretaparken till, och dels badade och dels gick till tandläkaren. När vi badade satt vi i kar och blev skrubbade på ryggen av ohyggligt stränga tanter.
Minns också fröken Elsa-Stina från första skoldagen då hon hade väldigt rött läppstift och en röd klänning med vita prickar. Hon gifte sig så småningom när vi gick i åk 2 tror jag och hette sedan Björkman. Hon bodde på Björkvägen 17 hos sina föräldrar, precis vid kyrkan som du säger Christer. Jag var hemma där en gång precis före jul för att hämta mitt betyg för jag skulle resa till Göteborg och inte vara med på avslutningsdagen. Då blev jag bjuden på saft och pepparkakor. Jag var också och tittade i Enskede kyrka när hon gifte sig. Då var också Lena Jonsson och hennes mamma och pappa med. Några av oss följdes ju åt ända till Kärrtorps gymnasium. Minns Christer att jag var hemma hos dig i Farsta på studentdagen sent på kvällen. Har för mig att du inte gick i Kärrtorp? Spelade inte du piano när vi växte upp? Ja många minnen blir det när man börjar tänka tillbaka. Tack alla ni som gjort denna sida aktuell.
GillaGilla
Hej Ulla, så kul att läsa det du skriver. Jo, jag minns förstås mycket mer än vad jag fick plats med i mitt tidigare inlägg. Du och jag följdes åt ända till 9:e klass (9G3). Jag började sedermera i Nacka läroverk där jag tog studenten 1965 som du vet. Att jag inte följde med till Kärrtorp berodde på att det fattades 1/2 poäng för mig till att bli antagen i Kärrtorp. Fast det gick ju bra ändå, Nacka läroverk var en bra skola. Det var faktiskt flera av Nytorps elever som började där, fast några fullföljde aldrig.
Det stämmer att vi hade att piano och att jag försökte lära mig spela men jag blev aldrig någon Robert Wells, tyvärr. För det hade varit kul att kunna. Jag har fortfarande kvar samma piano hemma.
Samma sommar som vi slutade i Nytorp åkte jag och Gunnar Hedman på semester tillsammans på moppe. Vi hamnade så långt bort som i Travemünde. Vi var borta i ett par veckor och hade under tiden haft jättekul. Men vi var trötta, frusna och hade ont i baken när vi kom hem till våra oroliga föräldrar.
Om jag inte minns fel var du kompis med Gunilla Strandberg som gick i parallellklassen 9G2. Vi var bl a på några fester tillsammans. Jag hade ett gott öga till henne men jag vet inte om det var ömsesidigt. Henne har jag faktiskt stött på senare i livet när jag jobbade i Skattehuset i slutet på 60- och i början på 70-talet. Men även senare har vi stött på varandra när jag jobbade i Stadshuset och hon på länsstyrelsen på Hantverkargatan. Vi lunchade tillsammans några gånger. Hon jobbade halvtid där och andra halvan som homeopat med egen klinik, tror jag.
Du får hemskt gärna höra av dig med fler minnen.
GillaGilla
Hej Christer! Det här blev ju jätteskojigt att få kontakt på ”äldre” dar. Det stämmer bra med Gunilla, vi var kompisar både på högstadiet och gymnasiet. En av sista gångerna vi hade kontakt var när jag och min blivande man bjöd in henne och hennes pojkvän/fästman (vet inte vilket) Stig Larsson till en nyårsaftonsfest som vi hade i en lägenhet på Kungsholmen. Det var antingen 1966 eller 1967. Det jag har tänkt på när det gäller skolan och klassen var att vi var på en endagstur till Uppsala i åk 3 med Birgitta Gunther som var vår klasslärare då. Kommer ihåg att hennes syster Anna också var med. Sedan var vi på klassresa till Mariefred i åk 4 eller 5 där vi sov över. Har kvar kort från denna resa. I åk6 fick vi Olof Almqvist som klasslärare och då var vi i gamla Oxelösund på övernattning och gjorde en båtutflykt i ösregn. Han ville åka dit pga att han hade varit där på bröllopsresa om jag minns rätt. De andra åk 6 klasserna fick åka till Gotland om jag minns rätt. Ja det är mycket gammalt som poppar upp när man börjar tänka tillbaka. Avancerat att få åka till Tyskland redan efter åk9! Modiga föräldrar. Men det var andra tider då. Var inte du ganska mycket kompis med Kjell Sigfridsson? Kul om vi kan höras igen! Hälsningar Ulla
GillaGilla
Hej Ulla! Kul att höra av dig igen.
Jag vill börja med den tråkiga nyheten att flera av våra klasskompisar inte finns med oss längre. Hans-Göran berättade att både Kjelle Sigfridsson och Kjelle Öquist gått bort men även en av tvillingarna, jag vet dock inte vem av dem. Dock okänt för mig när. Sedan har jag själv sett att både Pigge (Ingvar Ahl) och Ägget (Jan-Christer Enquist) också gått bort, Pigge för några år sedan och Ägget så sent som i vintras. Till och med min pappa, som dog för nästan fyrtio år sedan, trodde sig veta att Barbro Haglind och Inger Gustavsson också gått bort i unga år. Barbro och jag bodde för övrigt grannar i 35:an på samma våningsplan. Det är ju också så att man i vår ålder börjar läsa dödsannonserna vilket jag kanske inte gjorde för tio, femton år sedan.
Kjelle S var också med på min studentfest fast ni kanske inte träffades då eftersom du var där på kvällen och han tidigare på dagen. Vi hängde ihop under några år och hade ganska kul. Vi gick ut och dansade på de ställen som var populära på den tiden som Nalen, Kingside, Bal Palais, Zanzibar, Björknäspaviljongen m fl och på sommaren på Skansen. 1963 tog jag körkort så det blev lite lättare att ta sig runt. Vi var ett litet gäng från gatan som hängde ihop ett tag. 1964 flyttade jag till Farsta och därmed bröts tyvärr kontakten med det här gänget.
De där skolresorna minns jag också så väl. Jag kommer ihåg när vi åkte till Uppsala. Att frökens syster var med kommer jag dock inte ihåg. Jag minns att vi kollade i domkyrkan, slottet och Uppsala högar.
Jag tyckte också det var spännande med Stockholms medeltidshistoria. Vid gjorde en utflykt till Gamla Stan, i trean tror jag, då vi kollade Storkyrkan, gick i de smala och trånga gränderna, kollade på platsen för Stockholms blodbad och så vidare.
Resan till Mariefred minns jag också, t ex att vi kamperade i en gymnastiksal och att det var svårt att sova p g a allt bus under natten.
Jag minns också resan till Oxelösund, den var i sexan. Resan dit uppskattade jag inte direkt. Efter för mycket godis och läsk under bussturen och en begynnande åksjuka mådde jag inte särskilt bra när vi till slut kom fram. Jag kommer dock ihåg att vi till natten bäddade säck åt magister Almqvist. Det var ett upptåg som han, milt uttryckt, inte uppskattade på något sätt. Han blev helt enkelt skitförbannad.
Jag har tittat i gamla fotoalbum och faktiskt hittat några foton där du är med. De är inga officiella klassfoton så du kanske inte har dem eller ens sett dem. Om du vill kan jag skicka dem till dig om du bara ger mig din epostadress.
Hälsningar Christer M
GillaGilla
Att lära mig spela piano var en uppgift som jag fick av mina föräldrar. De köpte ett piano, 1954 tror jag, och de hittade en pianolärarinna som bodde på Nynäsvägen inom gångavstånd från Blåsutvägen. Hon var en äldre dam, ensamstående tror jag, och såg nästan ut som en gumma från sagorna. Fast hon var väldigt snäll. Hon bodde i en liten lägenhet möblerad som om det vore på 1800-talet. Tunga ålderdomliga möbler och draperier och ett gammalt piano förstås. Lite ”Fanny och Alexander”-stuk fast i liten skala.
Lektionerna varade en timme och innehöll skalövningar och tragglande med ”An der schönen blauen Donau” och andra klassiska enklare stycken. Moderna pop- eller schlagerlåtar vid den här tiden var inte lämpliga att öva på. Varje lektion kostade 6 kr. Hon hade en liten egenhet, nämligen att i bokföringen skriva 6:an genom att börja nerifrån med ringen. Så småningom ökade priset till 7:50 kr per lektion.
Efter ett par terminer fick jag höra från kompisar att man inte kunde spela piano, gitarr skulle det vara. Därför kom jag en dag hem från en lektion och sa att jag hade sagt upp mig.
– Va, sa mina föräldrar, har du sagt upp dig? En kompis till dem sa att spela piano är väl bra, då får du ju sitta ner när du spelar. Det hela slutade med att jag fortsatte terminen ut men sedan var det färdigspelat.
Det kan jag förstås ångra idag för visst hade det varit kul att kunna spela piano. Vad som egentligen fattades var tålamodet och det hade inte jag. Allt går bra i början men sedan når man en tröskel som är väldigt svår att ta sig över. Det är där många stupar. De som lyckades var bl a Lars Roos, jämnårig med mig och senare även Robert Wells. Men många andra också naturligtvis.
GillaGilla
Jag började på gymnasiet i Nacka läroverk 1961. Innan man kom underfund med den smartaste vägen att åka till skolan blev det att ta Saltsjöbanan från Slussen till Järla stn. På den tiden var det gamla vagnar som gällde, träkaross, rökkupéer, toalett och mässing m m. En kul grej var att nästan varje morgon fanns det ett rangerlok som växlade vagnar som vi stod och tittade på medan vi väntade på tåget. På något sätt, jag vet inte riktigt var, hade den bangården förbindelse dels med Skeppsbron via Slussen och dels med södra stambanan via Norra Hammarbyhamnen och järvägstunneln utmed Hammarbykanalen. Det var den vägen vagnarna kom med gods som skulle till Finlandsfärjorna. Det spåret är också känt från någon TV-deckare för några år sedan. Jag tror för övrigt inte spåret används idag. Rangerbangården är också borta sedan länge. Den låg där Birka Cruises hade sin terminal fram till 2020. Stadsgårdsleden fanns inte heller ännu.
Så småningom kom vi på att det gick fortare att åka de gula Värmdöbussarna, de var många och gick ganska ofta. Nackdelen var den långa promenaden från Medis T-banestation till Borgmästargatan. Fast man kunde förstås också ta 8:an från Slussen. Så småningom fick man körkort och då var det bil som gällde, men det är en annan historia. En poäng i sammanhanget är att sångaren Svenne Hedlund i Hep Stars jobbade som konduktör på linje 1 till Björknäs, enda bussen med konduktör såvitt jag minns. Vi åkte många gånger med honom.
GillaGilla
PS! Vi hade skoldans i Nacka läroverk några gånger per läsår. Det fanns ett band i skolan som hette The Beatnicks. Basisten i bandet gick i min klass. Gissa vad sångaren hette? Jo, Svenne Hedlund. Han var bra redan då kan jag säga. På den tiden hade han Elvis-frilla med Brylcreem och allt. Det långa svallande håret kom till senare, inför Hep Stars-tiden kan jag tänka mig.
GillaGilla
Hej igen! Det är lite lustigt när man läser såna här berättelser hur dimridåer drar bort och saker och ting framträder med en ny skärpa. Många av berättelserna har handlat om vår fröken Elsa-Stina (fröken Rhenström) hennes klädsel, läppstift, bröllop mm. Att hon var stilig och ung är sånt som jag tidigare själv har nämnt om, men vilka kläder och smink hon hade är sånt som jag aldrig registrerar.
Däremot har jag ett minne av att hela klassenvid ett tillfälle blev hembjudna till henne på nåt saftkalas (motsvarande). Kanske var vi den första klass som hon hade? I alla fall vet jag att hon bodde i gammalt fint hus nära Enskede församlingsexpedition.
Nåt jag borde ha nämnt bland mina minnen från Röda skolan var det förråd som fanns under skolan med skidor (vita vill jag minnas) och skridskor. Om jag inte minns fel fanns det sådana ned fyra medar samt skridskor som man kunde skruva fast på pjäxorna. Tanken bakom det hela var att ingen skulle utebli från vintersaktiviteter pga av avsaknad av utrustning. En fin tanke kan jag tycka.
Apropå fina tankar. För nån månad sen la jag ut några klasskort från klass 1-5 och skev att det skulle vara kul att komma i kontakt med sina gamla klasskamrater. Satta därför igång ett projekt för att kunna hitta igen dessa kompisar. Det återstår en del men så här långt kan jag bara konstatera att det kommit in en hel del roliga minnen. Och det som förvånar mig framförallt är att dessa drygt 60 år som jag inte har haft kontakt med mina klasskamrater saknar betydelse. Självklart har jag inte varit i kontakt med alla på telefon, men med många har det känts som när vi skildes i 6:an.
Så oavsett hur det kommer bli med någon återträff eller ej, så uppmanar jag var och en att slå en signal till sina gamla ”bästisar”. Så småningom kommer en lista med telefonnumret.
Hälsningar
/HG
GillaGilla
Och när du säger det minns jag att jag fick låna skidor just f a kunna vara med och åka. Skridskor hade jag, vi åkte ju på Josse, men inte skidor. Men det blev nog bara en gång, för jag hade inte pjäxor utan läderstövlar, så skidorna ramlade av hela tiden. Jag kasade mig fram en bit på slät mark och sen bar jag skidorna. Inte blev jag nån skidåkare sen också, men det var nog inte därför…
GillaGilla
Skidor var inte heller min specialitet. Jag minns en gång när vi skulle ha skidtävling i Hellasgården. Redan på vägen dit hade jag ramlat så att mina skidor gått sönder. Jag kom naturligtvis sist i tävlingen, kanske 10-20 min efter näst siste man. Resultatlistan satt på alla anslagstavlor i skolan, med mitt namn längst ned med denna tidsmarginal. Oerhört skämmigt och pinsamt tyckte jag. Det fick till följd att jag försökte undvika alla kommande skidtävlingar med tandläkartider och vad som helst som ursäkt. Att jag hade en defekt utrustning framgick inte av resultatlistan.
Christer M
GillaGillad av 1 person
När jag blev större o (lite) tuffare smet jag från all möjlig gympa…
GillaGilla
Jag minns också att jag, innan jag fick egna skridskor, lånade några i skolan vilka vi kallade ”spiskrokar”. Dessa ställde man in med en liten vev så att de skulle passa pjäxorna. En god tanke som sagt.
Christer M
GillaGilla
Jag minns också Gebers förlag som hade någon slags depå på kortsidan av huset Blåsutvägen 31-33. I denna depå packades olika böcker i paket som skulle distribueras till olika ställen i Stockholm. Den som skötte distributionen hette Arne Spång och körde en grön lastbil av typen Opel Blitz. Vi var några stycken som på sommarlovet turades om och fick åka med. Vi kallades ”massäck”, jag vet egentligen inte varför men kanske för att vi var någon slags medhjälpare, någon som följde med, som en matsäck. Två kunde alltid sitta i hytten, var vi fler kunde resten sitta på flaket vilket vi gillade när det var fint väder. Det var som att åka ”nerkabbat”, dock inte tillåtet idag. Om jag inte tar alldeles fel var detta sommaren 1954.
GillaGilla
Hej igen! Christer tråkigt höra att det faktiskt är rätt många som inte lever längre av våra gamla klasskamrater. Barbro kommer jag väl ihåg och jag minns också att hon bodde i samma port som du, var hemma hos henne några gånger. Du får väldigt gärna skicka korten från Oxelösund min Mail är
b.u.hedman @hotmail.com
Jag minns också utflykterna till Lida med fasa då jag hade min mammas gamla skidor och var dålig på att åka. Blev heller aldrig någon skidstjärna som vuxen. Även jag minns Gebers förlag på Blåsutvägen även om jag inte åkte med som matsäck. Tror att man fick handla papper och fina block där. Skall bli spännande att se om vi får en adresslista från H-G vore väldigt kul. Försommarhälsningar Ulla
GillaGilla
Hej igen Ulla, jag skickar fotona till din hotmailadress.
Jag kommer också ihåg att vi gjorde utflykter till Lida men inte så mycket mer. Jag har nog förträngt det mesta angående skidåkning tror jag, hahaa.
Mitt emot oss på Blåsutvägen fanns det en liten livsmedelsaffär i två delar så att säga. Den drevs av Roger Jernbergs föräldrar och de bodde en trappa upp i samma hus. Jag kommer ihåg att min mamma alltid skickade mig att handla i Konsums affärer, mjölkaffären på Skärmarbrinksvägen och speceri- och köttaffären på Artistvägen. Hon sa alltid, kan du köpa två liter MC i flaskor vilket betydde två liter mjölk från Mjölkcentralen (numera Arla). Att jag skulle handla just där var viktigt eftersom man skulle samla alla kvitton för senare kvittoräkning och återbäring. Jag ville gärna handla hos Jernbergs för de hade en väldigt god limpa (glömt namnet) och mjölken hette N-E-N. Jag vet inte vad det stod för, något lokalt mejeri eller gård antagligen men namnet stod på skylten ovanför affären.
Bredvid Jernbergs affär och porten på hörnan till vänster fanns det en hantverkare, borstbindare, som tillverkade olika slags borstar. Han var blind och det var tydligen vanligt bland borstbindare. Han hade en hund, en stor schäfer, som man absolut inte fick klappa. Den var ju hela tiden i tjänst.
Jag ser också fram emot den klasslistan. Jag har också noterat att H-G bor i Sollentuna (Norrviken) liksom jag fast jag bor i Tureberg sedan mer än 50 år.
Hälsningar Christer M
GillaGilla
Vet inte om du sett sidan om Jernbergs affär m fl? Roger Jernberg själv hittade dit och kommenterade. 🙂 /red Lena
Länk:
https://enskedebilder.com/2019/09/07/staffan-och-hans-syskon-bodde-pa-blasutvagen-33/
GillaGilla
Jag minns att vi i nian (klass 9g3) fick några nya elever, bl a Lasse Cederberg. Jag minns inte varför han kom till just vår klass men han var i alla fall duktig på idrott. Han hoppade både högt och långt och sprang fort. Någon gång under våren, tror jag, skulle vi ha klass/skolmästerskap i friidrott. Vår klass var normalt inte bättre eller sämre än någon annan men Lasse ställde upp i alla grenar, och vann alla. Detta betydde att Lasse tillsammans med oss andra grabbar vann detta mästerskap för klass 9g3.
GillaGilla
Det har under många år diskuterats betygens vara eller inte vara och på vilken nivå de i så fall skall införas. Vad jag minns fick vi betyg redan i första klass om än bara i ordning och uppförande i åk 1 och möjligen åk 2. Därefter lite mer uppdelat i olika ämnen med den gamla betygskalan A, a, AB, Ba, B och Bc. En av tjejerna i klassen fick A i välskrivning i tredje klass, imponerande tyckte jag. Min egen handstil var nog bara kvalificerad för B. Själv lyckades jag endast få A i ordning och uppförande genom alla år.
GillaGilla
Jag hittade faktiskt alla mina betyg nyligen, och i klass 1 (1953) fick jag mycket riktigt betyg i uppförande och ordning, dessutom uppgavs dagar med giltigt förfall och utan.
Min blygsamhet förbjuder mig att tala om hur fint jag skött mig på alla sätt. 😉
GillaGilla
Haha, jag hade hoppats att jag skulle hitta mina betyg också men gick bet i mitt letande den här gången. Jag vet att de finns någonstans, jag har absolut inte slängt dem, men de ligger och vilar just nu på okänd plats.
GillaGilla
Jag tror detta inträffade i andra klass i Röda skolan, strax före jul. Fröken Elsa-Stina sa till mig och några till att ni får stanna kvar idag.
– Ha, får ni sitta kvar idag, undrade de andra klasskompisarna? Rätt åt er.
Vad de inte visste var att vi fick till uppgift att julpynta klassrummet med olika grejer som fröken införskaffat. Vi skulle också skriva och måla olika motiv på svarta tavlan med de speciella färgkritor som fanns. Dessa användes inte så ofta till vardags så det var lite speciellt, lite högtidligt nästan. Fantasin flödade förstås.
Gissa om de andra kompisarna blev överraskade och förvånade morgonen därpå när de kom in i klassrummet.
För att det inte skulle kännas orättvist fick de andra göra liknande pynt till kommande storhelger som påsk och pingst. Men vi var först.
GillaGillad av 1 person
Vilken rolig idé att låta ungarna hjälpa till. Jag minns färgkritorna men såvitt jag vet var det bara fröken som använde dem vid högtidliga tillfällen, examen ex vis.
GillaGilla
Just det, att pynta inför julen var ett sådant tillfälle.
GillaGilla
När man öppnar Facebook får man frågan ”Vad gör du just nu?” . Där förväntas man fylla i just det.
Första julen när jag gick i Röda skolan fick jag en speciell penna i julklapp av mina föräldrar. Det speciella med den var att den hade flera stift med olika färg. Jag fick samtidigt en fickalmanacka av min morfar vilket upprepades varje jul ett antal år framåt. Jag hittade denna almanacka för inte så länge sedan och kunde en dag i januari 1953 läsa att ”Idag tog jag med min nya penna till skolan”. Dagen efter stod det ”Idag tog jag hem min nya penna”.
Det kanske skulle vara lite för banalt för att platsa i Facebook, men det var i alla fall en början. Principen är densamma.
GillaGilla
Har någon som läser detta någon gång i skolan blivit mobbad eller i alla fall retad för något? Jag blev kallad för Karl-Johan trots att jag egentligen heter Christer. Då undrar ni förstås varför. Det låter ju inte så farligt att få ett ”smeknamn”, det har ju många. Det var i alla fall så här. Som liten var jag alltid lite överviktig och detta problem har följt mig upp i vuxen ålder också med vissa periodiska undantag dock. Det visade sig bl a när vi var hos skolsköterskan och skulle vägas. Men också på annat sätt, och det är egentligen där problemet uppstod. Vi hade ett ämne som hette ”Sång” (tror jag), senare ”Musik”. Under de lektionerna (2:a och 3:e klass) skulle vi sjunga sånger ur den fantastiska oranga sångboken ”Nu ska vi sjunga”. I en av sångerna finns en textrad som lyder ungefär så här: ”där karl-johan står så kort och tjock”. Några av tjejerna i klassen tog det till sig och började kalla mig för Karl-Johan p g a jag var lite tjock men ändå inte så kort. Hur som helst, jag fick ont i magen varje gång vi skulle ha sång. Ibland frågade fröken om det var någon särskild sång vi ville sjunga och då föreslogs ofta den här sången som egentligen handlar om skogen och en svamp. Valet var ju självklart, de ville reta mig. Fniss uppstod förstås. Sången i sig är inte särskilt märkvärdig, jag har inte hört den sedan dess. Men detta har följt med mig hela livet, även om jag kanske inte tänker på det varje dag numera.
GillaGilla