Ovan: Gaspolletter från Stockholms gasverk, foto: Peter Häll, Tekniska museet (CC BY)

Hos Anna dyker alltflera barndomsminnen upp. 

Gaspolletter kommer jag ihåg att vi köpte i Konsum och i ICA – Tobix sålde också sådana.

Minns dock ej att både gaspolletter och elproppar (säkringar) även kunde köpas i automater!

Men på bilden från Stadsmuseet använder en man en myntautomat för säkringsproppar och gaspolletter. På nätet hittade jag just en kort berättelse om gaspolletter:

” Epilog
Hösten 1964 plomberar en gasverkstjänsteman kökets gasmätare. Polletthanteringen i Stockholm har upphört. I fortsättningen blir det räkningar i brevlådan. ”

I samma pappershandel på Pelargatan där jag köpte mitt första bokmärkesalbum, med ”Mina Bokmärken” tryckt på pärmen, köpte jag även, ett par-tre år senare, ett litet album med styva glansiga, pärmar och titeln ”Min Poesibok” tryckt överst på främre pärmen. Det tog jag med mig till skolan och bad alla de flickor jag var på vänlig fot med att skriva i.

En del klistrade också in ett bokmärke bredvid den vers de hade kopierat på bladet – ett par stycken tecknade några blommor.

Jag bad även min lärarinna att skriva i min Poesibok. Det gjorde hon också; en vers från en dikt av Karin Boye:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Detta var naturligtvis alltför ”vuxet” för att en flicka på 7 år skulle kunna förstå den.

Klasskamraterna skrev sådana här traditionella verser:

”Du är rosen, jag är törnet
Glöm ej vännen som skrev i hörnet.”
och
”Jag ville plocka blommor och binda dig en krans
men marken var frusen och inga blommor fanns.”
och
”Rosor är röda, violer är blå
Smultron är söta och du är likaså.”
och
”Vad vore himlen utan stjärnor, vad vore bröllop utan tärnor
vad vore Stockholm i all sin glans om inte lilla Kajsa fanns.”
och
”Lyckan kommer, lyckan går, lycklig den som Kajsa får.
Hon kan både sy och lappa och sin lilla gubbe klappa.”
samt
”Den som denna boken knycker honom jag i näsan rycker
för i sjunde budet står att man inte stjäla får.”

Dessa är de som jag minns men det fanns många andra också, en del burdust skämtsamma som exempelvis: ”Om ditt hjärta brister, laga det med Karlssons klister!” Jag tyckte inte om de burdust ”skojiga” rimmen utan föredrog de gamla sentimentala verserna.

Lena hade också poesialbum. Det finns inte kvar, men jag minns att fröken skrev en ”svår” vers. Med hjälp av nätet inser jag småningom att det var Dagerman:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Jag funderade särskilt kring om det sista betydde att den hungrande människan dog (och sen steg upp mot stjärnorna?).

Annars var det nog mest sånt som: ”Jag sitter i ditt minne på en liten liten pinne. Men om pinnen blir för kort ramlar jag ur minnet bort.”  O så förstås: ”Sist i boken vill jag stå, först bland vännerna ändå.”

Vi visste inte att våra poesialbum hade gamla anor, men nu läser jag att när Bengt af Klintberg på 70-talet samlade in poesialbum från hela landet, kom flera hundra in – de äldsta från början av 1800-talet. Då innehöll de högstämda uttryck för vänskap, senare blev tonen mera skämtsam.

Bilden visar Ebba Frendins poesialbum från 1893 , som finns på Sörmlands museum.

Poesialbumen efterträddes av ”Mina vänner”, och nu har vi Facebook… Men ibland kan någon flicka hitta mammas album och starta något liknande i klassen. Det finns både bloggar och böcker om de gamla poesialbumen samt åtminstone en doktorsavhandling.

Anna fortsätter: (något mera prosaiskt): Som barn kallades jag för Kajsa (min ”bästis” kallade mig för Kajan . . .). Jag döptes nämligen till Anna-Kajsa men tyckte inte om namnet Kajsa då vissa elaka ungar sa ”Kajsa bajsa” till mig. När vi flyttade till Gärdet insisterade jag på att få heta Anna i stället.

Kylskåpet i vår lägenhet på Burspråksvägen var endast ett ynkligt litet kvadratiskt skåp beläget mellan ett golvskåp och ett överskåp i köket. Det var problematiskt om somrarna att få plats med alla mjölkflaskor och matrester och allt annat som måste hållas kallt. Ingen frys naturligtvis!

Uppdatering: I en kommentar har Anna länkat till ”Minnenas Journal” med en bild av rätt sorts kylskåp, mindre än ovanstående. Bilden ingår i en underbar film av Hemmens Forskningsinstitut om hur man skapar ett väl fungerande kök med den sedermera berömda ”svenska standarden”, nya vackra Perstorpsplattor samt lätt och hållbar plast. Och kylskåpet är FAKTISKT lagom för fyra personer! Sägs det i filmen. 

Fast om man bortser från tonfallet i filmen har köket stått sig väl (rätt bänkhöjd, avlastningsplats vid spisen, som ligger nära diskbänken). Åtminstone fram till dessa dagar, när många verkar bli VÄLDIGT kreativa med köksöar och annat…  Filmen ligger även på Youtube, så jag länkar:

Anna fortsätter: Kvinnor och barn gick till mataffären varenda dag (utom söndagar då det var stängt). Lördag var det halvdagsstängning. Vi barn gick i skolan på lördagarna också fast skoldagen var kortare på lördagarna. Lördagarna blev skollediga först från och med höstterminen 1963 – åtminstone i Gärdesskolan där jag då gick.

Många kvinnor bakade hemma (i synnerhet sådant som sockerkaka, mjuk pepparkaka och liknande till kaffet) men köpte även bullar, småkakor och annat i kvarterets bageri. Vi köpte mandelkubbar och kanelbullar samt småkakor i bageriet (som även var ett konditori) i Burspråksvägen No 11.

Dessa fastigheter eller lägenhetslängor byggda mellan 1930 och 1950 hade trappor av grönmelerad marmor! Samtliga fönsterbräden var också av grönmelerad eller gråmelerad marmor. Andra fastigheter med lägenheter byggda före 1960 har trappor av polerad kalksten (med ortoceratiter i). Det kostar inte byggherrarna på numera. Det blev slut på både marmor och kalksten runt 1960.

Jag återkommer med fler minnen . . .