Jag har varit på ett annorlunda museibesök. En av Stadsmuseets visningslägenheter ligger i ett av de första så  kallade barnrikehusen, byggt 1937 , och visar hur en vanlig fyrbarnfamilj kunde bo, om de lyckats få lägenhet i ett av de nya moderna husen. Deltagarna i den lilla visningsgruppen kunde efter visningen själva utforska bostaden, plocka i lådor och kika i skåp och garderober – alltså sånt som brukar vara strängt förbjudet på museer. Vi besökare både frågade och bidrog med egna minnen från ungefär samma tid. (Där inget annat anges tog Ingemar Lindmark bilderna.)

Barnrikehusen inledde en ny period i svenskt bostadsbyggande. I början av 30-talet var arbetslösheten stor och många barnfamiljer bodde trångt och omodernt, med utedass och vedeldning. En del privatvärdar ville överhuvudtaget inte hyra ut till dem. Det var kanske inte så konstigt att Sverige hade världens lägsta födelsetal.

Men i det nya folkhemmet skulle även ”mindre bemedlade barnrika familjer” få råd till en dräglig bostad. Med hjälp av statliga subventioner fick de 10% hyresreduktion för varje barn upp till 70%. För 30% måste man betala själv, även om man som den största familjen på Stickelbärsvägen hade 10 barn. Och om ett barn flyttade hemifrån – eller dog – steg hyran med 10%.

De första barnrikehusen byggdes i Kristineberg, Hammarbyhöjden – och så här på Stickelbärsvägen. Jag har tidigare skrivit om barnrikehus, mest om dem i Enskede, men här fick jag för första gången komma in och ”hälsa på”. 

Och inser att det måste vara här en av mina vänner bodde, för han skojade om att han minsann vuxit upp i ett barnrikehus på Östermalm, som en något udda fågel i den förnäma stadsdelen.

Särskilt i skolan visste alla vilka de var, men de var många och kunde hålla ihop. Från annat håll har jag hört att en del var rädda för de tuffa ”barnrikeungarna”, och senare fruktade man ligabildningar bland de talrika och trångbodda ungdomarna.

Allt i de nya husen var noga genomtänkt. Barnrikehusens omgivningar skulle vara lekvänliga, med träd och lekplatser, och i de större husen borde det finnas en ”lekstuga” med anställd personal. I det här området låg en av de första kommunala barnstugorna, Körsbärsgården, med kindergarten för små barn, eftermiddagshem för skolbarn och på kvällarna olika klubbar för ungdomar.

För första gången fick arkitekter nu i uppdrag att rita små, genomtänkta lägenheter för ”vanligt folk”. Det var så kallade smalhus: högst 12 meter breda och med genomgående lägenheter, som blev ljusa och lätta att vädra med korsdrag. På så sätt hoppades man kunna förebygga sjukdomar, främst den fruktade tuberkulosen.

För att hålla nere kostnaderna fanns här ingen balkong, ingen diskho och inget kylskåp.

Kylskåpsbristen löste man åtminstone i det här området med att Konsum på Körsbärsvägen var öppet varje dag, så att man skulle kunna köpa mjölk även på söndagarna (dock endast före högmässan). Men det fanns ett rymligt skafferi, centralvärme, sopnedkast , gasspis samt slasktratt med varmt och kallt vatten.

Här fanns också badrum med badkar, något många av de inflyttade aldrig sett förut, men vicevärdinnor kunde vid behov ”lära folk att bo” med alla moderniteter, som badkar, gasspis och tvättmaskin.

Det var först efter livlig diskussion som barnrikehusen fått både varmvatten och badrum. Fastighetsnämnden var emot sådan lyx i statligt subventionerade bostäder för arbetare – vilket man kan förstå med tanke på att bara hälften av Stockholms bostäder vid den här tiden hade varmvatten och dusch. Det fanns farhågor om att arbetarna inte skulle använda badrummet som hygienrum utan hyra ut det. Det var vanligt även bland trångbodda att hyra ut åtminstone en säng, men i barnrikehusen var sådant förbjudet.

I badrummet stod tvättbrädan, och i källaren fanns både tvättstuga, mangel och torkrum, så man slapp släpa upp den blöta tvätten till torkvinden, som i äldre hus.

På Stickelbärsvägen fanns lägenheter på mellan ett och fyra rum och kök. Familjen Jonasson kom från en omodern enrummare på Blekingegatan, och eftersom de hade fyra barn fick de här en tvåa på 42 kvadratmeter. (Bilden visar en likadan tvåa i Traneberg.)

Här finns ett litet kök med separat matvrå, där de två yngsta pojkarna sov i kökssoffan, ett sovrum där den ena tonårskillen sov i säng, den andra i hopfällbar ”dragspelssäng”, och ett vardagsrum med bäddsoffa för föräldrarna. Vardagsrum och sovrum vette mot söder, så att de fick sol, medan köket låg åt norr, så att det stora kallskafferiet kunde hämta kyla utifrån genom en ventil i ytterväggen.

Själv bodde jag i ett av Enskedes smalhus, där brorsan och jag sov i kökssoffan, föräldrarna i bäddsoffan och lillasyster i babykorg. Vi bodde i en etta (eftersom mina föräldrar när de flyttade in hade tyckt att det blev onödigt stort med en tvåa), men det var inte ett barnrikehus, så vi hade både kylskåp och diskho. Och vi trivdes så bra att mamma längtade tillbaka från den större lägenheten vi sen flyttade till, och jag har varje gång jag flyttat letat efter liknande smarta planlösningar, med separat matplats vid arbetsköket.

För att utnyttja den begränsade ytan hade man inbyggda garderober och städskåp, och köksskåp ända upp till taket. Bakom köksdörren hittade vi en annan smart lösning: I det inbyggda köksskåpet finns en marmorbänk med en lång låda under.

Det visade sig att både lådan och marmorbänken kunde dras ut, varefter man plockar ur den lösa träskivan i lådan – och får ett rymligt bakbord. När skivan är på plats i lådan kan man exempelvis skära bröd på den.

I tonåringarnas rum fanns alltså en vanlig säng (givetvis med väggskydd ovanför) och en dragspelsvariant (här till höger, ihopfälld). I fönstret hänger fingardinen, som antagligen var för liten för det stora moderna vardagsrumsfönstret.

Gardinen var alltså inte ny när man flyttade in. Även på möblerna kan man se att familjen inte var välbeställd. De är fina och gedigna, men har inte ingått i samma serie, och om man hade råd köpte man på den tiden ett helt möblemang när man satte bo. Min mamma har berättat att hon kände sig mycket djärv när hon köpte en udda gungstol (med rött tyg dessutom!) till möblemanget, som för övrigt var i mörkflammigt trä, som Jonassons sideboard.

Längst in i hörnan syns ett syskrin med strumpstoppningsattiraljer och i köket stod förstås Singer symaskin. Hos Jonassons fanns den enda bokhyllan i pojkarnas rum, och sonen i familjen har berättat att de vuxna läste tidningar, inte böcker. Däremot musicerade de gärna, och hade därför förutom radio både vevgrammofon och fiol.

Hemma hos oss hade vi en liten bokhylla (i samma träslag som resten av möblerna!), men den innehöll mest Kunskapens bok, böcker från Svalans bokklubb och Albert Engström. Åtminstone mamma och jag älskade att läsa, men vi cyklade till biblioteket och lånade våra böcker.

Guiden berättade att en tidigare besökare hade börjat gråta över radion: ”En sån hade mamma aldrig råd med.”

Och när jag ser telefonen minns jag att vi inte hade råd med de 300 kronorna en sån kostade. Men hos familjen Jonasson var telefonen egentligen ingen lyx, den behövdes för att mamman i familjen skulle kunna väcka sönerna från sitt morrontidiga städjobb, så att de kunde gå upp och äta de färdigbredda mackorna. Efter jobbet kom hon sen hem och satte igång med att bädda, handla, laga mat…

Unge herr Jonasson erinrade sig skamset att killarna aldrig hjälpte till – utom för att ibland springa och köpa gaspoletter.

När jag tittade i linneskåpet mindes jag att min mamma KRUSADE örngottsbanden. Då visade guiden mig ett specialverktyg för sånt, det låg bredvid örngotten. ”Fast min mamma använde”…”Kniv”, fyllde guiden i. Just det, hon använde en uppvärmd bordskniv. De är kunniga, museifolket.

Tanken med barnrikehusen var att barnfamiljerna skulle ge plats för andra när deras barn vuxit upp, men så blev det inte. 1948 upphörde barnrikehusen att fungera som särskilda kategorihus, eftersom även familjer i privatägda hyreshus kunde få familjebidrag/bostadsbidrag. Det allmänna barnbidraget kom också 1948, ungefär samtidigt som de fria skolmåltiderna. De flesta valde att bo kvar, nu när man fått det så modernt och praktiskt. Fadern i familjen Jonasson stannade ända till sin död på 70-talet.

1990 skulle husen renoveras och Stadsmuseet fick lov att göra museum av en av lägenheterna, som man återställde i skick som när den stod inflyttningsklar i oktober 1937. Här kan man läsa mer om lägenheten och hur det gick till när man letade originaldelar och passande möbler i lägenheter, containrar och källare. Många som bott där från början intervjuades och kunde berätta hur det var. En av sönerna i familjen Jonasson (som egentligen bodde i en likadan tvåa en trappa upp) hjälpte till med gamla fotografier, minnen och ärvda prylar för att så noggrant som möjligt återskapa sitt barndomshem. Sen 1990 har man kunnat se resultatet.

Men nu är det kanske snart för sent att hälsa på familjen Jonasson, för det är osäkert om Stadsmuseet får pengar till visningar efter sommaren.

Och det vore väl synd. Möjligheten att gå omkring och kolla i lådor och skåp och dessutom dela minnen med andra i en liten visningsgrupp har åtminstone jag inte hittat någon annanstans.