Bild ovan: Ödledammarna i Globenområdet,
Bengt Schantz 1951 (CC-BY-NC)

Vi är många som längtansfullt minns de gamla Ödledammarna, som låg mellan nuvarande Globen och Slakthuset. Strax intill kunde man åka cykelspeedway, och klättrade man uppför en brant grusåsslänt var man uppe på en fotbollsplan som spolades till is på vintern, så att man kunde åka skridskor. Inte konstigt att dammarna dyker upp då och då även här i Enskedebilder.

Nu senast berättade Brita att hon och hennes syskon inte fick bada där, eftersom det var för farligt. Men familjen gjorde ändå utflykter dit: Hennes pappa har tagit kort på dem vid den damm som hade pumphus. Det är Brita som kastar sten i vattnet.

Lena minns inget pumphus och hörde aldrig talas om några ödlor, men har bildbevis på att hon faktiskt badade där, även om det var i sällskap med vuxna, och de kallade det för ”Gropen”. På bilden klarar Lena n-ä-s-t-a-n att ta sig ända upp till sin (yngre) fosterbror.

Kent minns en varm sommar: Jag och en kamrat badade flera gånger i ödledammen – övervakade av våra mammor. Vi hoppade från röret till pumpstationen som fanns där.

När man nu inte hade något sommarställe att vara på kändes det spännande att gå över Nynäsvägen och ”komma ut på landet”. Nynässkogen var ett eldorado där vi ungar ofta lekte – efter att vi korsat Nynäsvägen utan övergångsställen och med en och annan bil framsusande.

Och Hans-Göran har skickat in en bild på familjens hund som skådar ut över just Ödledammarna.

Nedan karta från 1934 och idag, som visar var Ödledammarna låg.

(På Stockholmskällan kan man jämföra kartor från olika år.

Under den sorgsna rubriken ”På denna plats ligger idag Globen…” bloggar Arne om den av dammarna som fick leva längst, den östra som enligt uppgift hade renast vatten: Här pumpades vatten till slakthuset via en pumpstation och några ödlor såg jag aldrig i denna damm. I den västra däremot kryllade det av salamandrar som smågrabbarna brukade fånga. I slutet av 50-talet började man tippa vårens uppsopade gatusand där… och den livliga ödledammen var snart var den ett minne blott. Stackars ödlor.

Inför sin bok ”Paradiset under Globen” bad Ingemar Unge på DN:s Namn och Nytt-sida om minnen från de gamla dammarna: ”Ödledammare, ohoj!” På två dagar strömmade 180 berättelser in. 25 av dem fick plats i boken, och kommer från personer födda mellan 1913 och 63 (andra generationens ödledammare).

Erik, född 1914, berättar att det var han och hans kompisar som fixade till cykelbanorna (och även tränade på barr och romerska ringar i skogen.)

Många minns hur farligt det var: I den lilla dammen var vattnet så smutsigt att man kunde dö av en kallsup, den stora var ohyggligt djup och full med jätteödlor. ”Vattnet var kolsvart och det låg massor av döda barn där nere, sa man.” Inga, född 1913, fick inte gå dit. Ändå åkte de en gång skidor i Självmördarbacken(!), som stupade ner mot den stora dammen. En kille kunde inte bromsa utan körde rakt igenom isen. De andra la ut skidor på isen, fick upp honom och klämde vattnet ur honom. Sen fick han inte gå ut på en vecka, och ”vi fick skäll också, fast vi dragit upp honom.”

I boken skriver Unge även om JMK – Johanneshovs Motorklubb. (De hade inga motorer, men tyckte att ”cykelklubb” lät för mesigt.) Klubbens medlemmar körde märkligt nog specialtillverkade originalcyklar. Historien bakom det var att en cykeltillverkare hade bett dem rita hur den perfekta speedwaytrampcykeln skulle vara beskaffad. Sen byggdes den cykeln av Nymans verkstäder och grabbarna fick ett blygsamt arvode plus rätten att använda cyklarna. De såldes senare under namnet ”Hermes Blue Speedo” och med reklamtexten: ”Eliten av Sveriges speedwaycyklister cyklar på speedwaycykeln framför andra.”

Och eliten, det var vi det, berättar JMK-veteranen Ingvar för Unge.

För ÄNNU längre sen – liten historik: Enskede fick spårväg 1909. Från Skanstull tog den en stor sväng åt väster, för att nå Stockholms stads enorma slakthusanläggning, som invigdes 1912. För att säkra tillgången på kylvatten hade man gjort schaktningar i åsen österut. Det är de två dammarna som kallades Ödledammarna och då låg vid spårvagnsstationen. I dessa ”Enskedes badgropar” har människor badat sen dess – fast det aldrig varit tillåtet. Eller ofarligt.

I SvD från 1912 kan man läsa  om en pojke som var nära att omkomma. ”I sista stund lyckades spårvagnsförare nr 46, som just passerade med en spårvagn, och fullt påklädd kastade sig i vattnet, rädda den lille, som snart kryade till sig.” 1911 rapporteras om flera drunkningar och tillbud.

Men man blev även moraliskt upprörd över badandet alldeles invid spårvagnen. I maj 1913 skriver sign Spårvagnspassagerare om det “skandalösa badlifvet i vattengroparna vid Enskedespårvägen“:

“Är detta badställe af nöden för Enskedebornas välbefinnande, då må ock den det vederbör uppsätta ett högt plank rundt dessa gropar, så att den manliga nakenheten inte vidare må såra hederliga kvinnor och män, som nödgas passera platsen och ofta tom vänta där för vagnmöte en eller flera minuter.”

Redan några dagar senare(!) var en poliskonstapel på plats och SvD skriver att “Möllebadandet vid Enskede tagit en bråd ände”. Mest hade det varit småpojkar som badat, men: “konstapeln hade förut iakttagit att även äldre karlar, hufvudsakligen lösa personer, hållit till och badat i groparna samt därunder dels sprungit omkring, dels suttit och spelat kort i närheten i fullständig paradisdräkt.”

Ett år senare blir en arbetare dömd att böta 10 kr när han gjort ett försök att ändå bada i vattensamlingen.

Hur länge konstapeln stod där framgår inte, men när vi ”ödledammare” badade var det i alla fall obevakat – om än inte riktigt tillåtet. Eller helt ofarligt.