Bild ovan: Nya Elementarskolan 1953
av Petersens, Lennart af (CC-BY)

Lärarnas och skolans ansvar verkade ibland sträcka sig ganska långt utanför själva skolan. Hans-Göran kommer ihåg att att de kunde komma och kolla vad ungarna gjorde kvällstid på Johanneshovsgården. Och Lena rökte visserligen inte själv, men minns att skolans rökförbud sträckte sig ända till och med T-baneperrongen i Blåsut, vilket var ganska långt ifrån skolan. De som åkte tunnelbana hem fick alltså i praktiken inte röka förrän de var hemma.

Birgitta minns hur fröken Norinder kunde ta fram gitarren, sätta sig på katederkanten, och spela och sjunga. Hon kan fortfarande sången hon sjöng. Tomas kommer ihåg hur hans lärare spelade Belafonte på engelskan – och påpekade att detta visserligen inte var perfekt engelska, men…

Ett exempel på engagerade lärare är Asta Håkansson med tryckpressarna och esperanton. Lars-Åke berättade att han hade henne som lärare i lågstadiet och kom ihåg att hon var en stor älskare av esperanto: ”Vi elever skrev berättelser som hon översatte till esperanto och skickade till en skola i Japan. Och så fick vi liknande i retur.”

1952 skrev Aftontidningen: Nytorp ger ut världstidning. Barnen skrev och berättade om skolan och sina upplevelser. Tidningen illustrerades med potatis- och linoleumtryck i två färger, och spreds bland kamrater och lärare samt, via esperanto, till skolbarn i Frankrike, Australien, Nederländerna och Uruguay. Initiativet till tidningen kom från lärarinnan Asta Håkansson, som själv hade bekostat tryckpressen.

Asta Håkansson visar sig vara en riktig lärarpionjär, som det till och med gjorts TV-program om. Hon växte upp i ett fattigt hem med sju syskon, som hon fick ta hand om när familjen splittrades. På 30-talet hade hon ändå lyckats bli lärare i en B-skola på landet. Hon hade varken tid eller råd att lära sig främmande språk, men tog en korrespondenskurs i esperanto så att hon kunde brevväxla med lärare i andra länder. Och hon började tillämpa den franska Freisnet-pedagogiken innan hon ens hört talas om den.

Freisnets idé var att barn inte ska tävla i kunskap, utan samarbeta. Och handens och hjärnans arbete ska värderas lika. Asta tog Freinet-pedagogiken till Sverige. Hon avskydde att sätta betyg på barnen, för senare i (arbets)livet är det ju samarbetesförmåga som efterfrågas, inte betyg. Hon lät barnen göra riktiga tidningar, eftersom barn lär sig mycket mer när de har någon att berätta för. Och hon behövde inte ge några läxor, för barnen blev så koncentrerade att allt hanns med ändå.

Asta Håkansson själv har berättat om när hon tog hem två små tryckpressar efter en kongress utomlands. I tullen hittade man ingen kategori för sånt, men man kom till slut överens om att hon skulle betala 10 kr. Sen hjälptes lärare, rektor, slöjdlärare och vaktmästare åt att skaffa tillbehör och lära sig hanteringen. En lärare i Göteborg lär också ha tänkt köpa tryckpressar, men avstått efter samtal med tullen. Så lätt gav sig inte Asta!

En annan engagerad lärare, Vera Sisefsky, tog med sig sin femma till muséet för att se på modern konst. Och lyckades få dem intresserade.

I SvD var signaturen Corinna imponerad: Hon hade alltid tyckt synd om ungar på museum eftersom de verkar så uttråkade. Men det var innan hon såg 11-åringarna från Nytorp på Moderna Museet! När ”fröken” förberedde besöket hade eleverna visserligen tyckt att ”den där Picasso är väl inte riktigt klok”, men de åkte till museet, enligt artikeln möjligen även av en annan orsak:

”För barnen i Söderort är bara resan till innerstan något av ett äventyr, för de kommer så sällan dit.”

Femteklassarna tyckte mest om de naturalistiska verken, för ”de verkar så levande”, och så gillade de starka färger. En vecka efter museibesöket fick de i skolan rita vad de ville, i stil med vad de sett på museet. På bilden visar ”fröken” upp Christinas stilleben. Och de vill gärna gå åka dit igen. Artikeln avslutas: ”De har fått ett stycke konstuppfostran – utan alla pretentioner och pekpinnar, kanske den rätta vägen?”

En del lärare var (över)ambitiösa på ett mera tveksamt sätt. Lena glömmer aldrig den kraftigt byggda lärarinnan, som hotande böjde sig över henne och väste: ”Vi är fyra stycken här, som kan tvinga i dig gröten!” Gröt var det enda jag inte kunde äta, för det kom upp igen. Så jag sa resignerat: ”Då får ni väl göra det”, eftersom jag visste att jag skulle kräkas på dem. Skummande av raseri drog hon sig tillbaka, och jag blev bara straffad genom att som vanligt få sitta kvar i matsalen hela lunchrasten.

En annan gång, med samma gröt (och möjligen samma lärarinna), smugglade en kompis ut min halvfulla tallrik under sin tomma. När jag satt och pustade ut rusade en annan kompis in och varnade mig: ”De letar efter dig!” Och mycket riktigt: Jag såg hur ”hemliga polisen” närmade sig. De kollade alla flickor med flätor – tallrikssmugglaren hade påstått att hon inte visste vem jag var, men kunde ju inte neka till att hon visste hur jag såg ut. Som tur var fanns det flera flätförsedda flickor, så jag hann ut i sista stund, med den sista mjölkskvätten rinnande efter hakan.

Fortsättning följer.
Du kanske också har minnen kring detta, eller annat? Skicka in dem via ”Vad minns du?”, så kommer de med i vår berättelse om enhetsskolan. Och välkommen att kommentera det som redan finns! 

---

”Skolförsöket” – om Nytorps enhetsskola:

1. I nybyggarland vågade man experimentera
2. Så startade den nya ”skolan för alla”. Och lite om den gamla – folkskolan.
3. Om att gå i en skola som först inte är färdig, sen har för många elever och saknar gymnastiksal
4. Ibland avlägsnade man sig långt från de gamla katederföreläsningarna…
5. Grupparbeten och samarbeten
6. Mer internationellt – Bremen-resan 1961