Bild ovan: Skoltandläkaren i Örby skola hösten 1952 (CC-BY) via Stockholmskällan
Det var ju en fin tanke med skoltandvården: att alla barn i hela Sverige skulle få friska tänder. Så var det verkligen inte innan, men idag är vi bland de länder som har bäst munhälsa i världen.
Ibland blev det ändå inte riktigt bra för oss som var med.
Lena minns tandläkarskräcken: Som barn hade jag JÄTTEMÅNGA hål, fast jag inte åt särskilt mycket godis och gjorde mitt allra bästa med tandborstningen – jag var ju livrädd för tandläkaren! Som varje år suckade tungt, skällde på mig, drog ut och borrade. Bedövningen satt i hela dan, minns jag, men när de borrade gjorde det ändå ont och hela huvudet vibrerade, med ilningar ända ner i tårna. Jag hoppades alltid att de skulle dra ut tanden, för det gick fortare och ilade åtminstone inte.
Som vuxen fick jag småningom en tandläkare som hjälpte mig att bli kvitt min rädsla. När jag frågade om bedövningsmedlen var sämre förr svarade han att bedövningen var lika effektiv då, men effekten varade onödigt länge. Ibland undrar jag om skoltandläkaren kan ha lagt bedövningen fel för att straffa mig för mina många hål?
Nu läser jag dessutom att man idag vet att tänderna oftast läker sig själva. Förr borrade man upp minsta hål till en krater som fylldes med amalgam ”för säkerhets skull”.
Jag verkar inte vara ensam om de plågsamma minnena. I FB-gruppen ”Det gamla Stockholm” läser jag många hårresande historier. De flesta tandläkare verkade kallas ”Bergsprängaren”. Ett axplock:
”I Eriksdalsskolan var det två som höll fast och en som drog. Och en mamma som höll i handen så gott hon kunde.” En annan kommentator är efter mer än 60 år fortfarande förbannad på sin skoltandläkare och har problem med hans ”s.k rotfyllning utan bedövning. Inte undra på att jag bet honom. T.o.m barnpsykologen begrep varför.”
”På Eastman satt 50 barn i en sal och skrek till ljudet av borrar som gick på remdrift.” En del hade starkare självbevarelsedrift: ”Man skulle sitta i väntrummet uppåt en timme för att bedövningen skulle ta. Alla var så elaka så jag drog iväg med bedövad käft.”
När jag som vuxen gick till Folktandvården med mitt barn hade jag ansträngt mig för att inte överföra min gamla rädsla på honom. Bemötandet var helt olika det jag fått som barn, men ändå blev jag lite orolig när jag, som satt vid fotändan, såg hur han knorvade med tårna. Men det var ingen fara, när vi gick därifrån sa barnet glatt: ”Såg du att jag vinkade till dig med fötterna, mamma?”
På bilden nedan syns tandläkarens utsatta läge på Nytorpsskolan: till höger, alldeles bakom bollplanen. Ingången var på kortsidan, i genomgången.
Innanför fönstret med fördragen gardin pinades Lena i väntrummet, med Karius och Baktus på väggen. Till höger om det fönstret till rummet med den fruktade tandläkarstolen. Och utanför kickades det boll.
En av bollspelarna var Per-Gunnar, som skriver: Tandläkarmottagningen väcker minnen. Inte det omilda borrandet utan fönstret mot skolgården. Lyckades (omedvetet ) skicka in en studsande golfboll i rutan så att den kraschade. Kvickt ner på toaletten för att om möjligt komma undan. Lyckades och kunde efter viss spaning se Rektor Bengtsson med följeslagare Leonards förhöra elever på skolgården.
Till saken hör att jag i dag är en entusiastisk golfare…
Välkomna med egna tandläkarminnen!
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Red fick in ytterligare ett tandläkarminne, från Linus (och känner genast igen sin egen tandläkar-blyghet):
Tandläkarmottagningen försvann i början på 90-talet när jag gick i lågstadiet. Minns ett av mina första tandläkarbesök som skedde direkt efter en tidig lunch där jag blev utskälld för att jag hade knäckebrödssmulor i tänderna som tandläkaren trodde var från frukosten. Jag var för blyg för att förklara hur det var och skämdes. 🙂
GillaGilla
Ytterligare ett traumatiskt tandläkarminne från Nytorp har kommit till red via FB. En undring: Fanns det bara kvinnliga skoltandläkare?
Nu är det Matti som minns:
När jag började 1979, fanns en skoltandläkare installerad i det som var mellanstadiebyggnaden, alltså den sista delen bort mot gymnastikhallen. Det var en hemsk upplevelse att gå dit, jag blev felbehandlad på ett sätt som fortfarande sitter i. Nu när jag är vuxen funderar man ju på om den tandläkaren blivit tillsatt för att man inte hade någon annanstans att sätta henne.
Men senare gick jag, och alla andra, bara till folktandvården i Björkhagen, tror det var redan i 2:an. Det verkar ju ha varit fler som har klagomål på tandläkaren i Nytorp. 😄
GillaGilla
När jag gick i Enskede Gamla (Röda) skola mellan åren 1959 och 1962 skickades vi skolbarn till skoltandläkaren i Enskede Vita Skola. Mottagningen låg högst upp, och det var en medelålders, argsint kvinnlig tandläkare som allmänt kallades för ”Käftis” och även för ”Bergsprängaren” – beroende på vem man talade med. Jag fick ingen bedövning och hon lutade sig tungt på borren, vilken var av en gammalmodig typ. Åh, det kändes som en evighet innan tanden var uppborrad! En sådan pina! Det gjorde faktiskt förskräckligt ont. Ännu i dag är jag mycket nervös för att gå till tandläkaren, trots bedövning och synnerligen snabba borrar.
Jag hade redan tandläkarskräck efter att ha blivit mycket burdust behandlad av en av Folktandvårdens tandläkare, en äldre/medelålders man, i Björkhagen (? tror jag) dit mamma tog mig med akut när jag var endast 4 år. Jag hade nämligen tandvärk … Vi borstade tänderna, och vi åt inte mycket godis, men jag hade ändå stora hål i flera kindtänder. Hur kom detta sig?
Efter bara ett besök hos ”Käftis” i Enskede Vita Skola var jag så skräckslagen att jag rymde hellre än att gå dit och plågas igen. Jag och en klasskamrat vid namn Annika Martell (franskt efternamn! – tänk cognac!) hade tid hos tandläkaren, och vi skulle vänta vid ett visst övergångsställe på min mamma som skulle ta oss med dit. Jag rymde, som sagt, av ren skräck. Nu går jag, sa jag till Annika. Vart gick jag? DET minns jag inte. Däremot minns jag att pappa hittade mig (var?) och att han var ursinnig på mig. Han skakade mig och röt åt mig: ”HUR KUNDE DU bära dig så huvudlöst åt? Mamma är alldeles hysterisk! Förstår du inte att så får du bara inte göra!”
GillaGilla
Hög igenkänning för många i din historia, tror jag. För mig var det ju likadant: Borstade ivrigt tänderna, åt inte särskilt mkt godis, ändå massor av hål som barn. Har läst att det kan ha med salivens sammansättning att göra. Vet ej, men när jag blivit vuxen lugnade det plötsligt ner sig med hål. Kanske – hemska tanke! – borrade man upp minsta lilla prick, i förebyggande syfte, som jag nu läst någonstans… Ny tanke.
GillaGilla
Gick i Enskede röda och jag tror att det var obligatoriskt att man skulle gå
Till käftis i Enskede vita som vi sade.
Det var en skräck upplevelse.Hade det varit idag hade hon blivit avstängd.Borren som användes var nog antik redan då Jag tror att hon sparkade igång den med foten det var en skiva ( svagt minne av detta
GillaGilla
Jag minns inte att vi fick gå till tandläkaren i Röda, klass 1-3. O det borde jag ha kommit ihåg, med tanke på vilka hemska minnen jag har från Nytorps-käftis. Mångas liv förpestades av dåtidens tandläkare – varför?
GillaGilla
Ja, jag kommer ihåg mitt första besök hos skoltandläkaren och året kan ha varit någon gång på sent femtiotal. Hade fått värk i en kindtand och jag var kanske fyra eller fem år när mamma och jag gick dit. Och inte ont anande kom en syster i vit lång bakknäppt rock och hämtade in mig. Mamma fick vänta i väntrummet och där försvann tryggheten. Tandläkaren var en äldre kvinna med stort vitt munskydd och även hon klädd i vit rock och nu skulle jag gapa stort och ännu gick allt lugnt till väga men rätt som det var kom hon mitt i prick med sitt instrument och jag gallskrek och ville springa upp men snabbt kom ytterligare en syster och hon var klädd i blå klänning och vitt lång förkläde och hon satte sig gränsle över mig och höll fast armarna och sedan spärrade de upp munnen med någon slags spärr och jag galltjöt rakt ut och detta glömmer jag aldrig. Ja, jag kan drömma om det än idag.
GillaGilla
Fy, dina minnen är värre än mina! Ändå höll jag mig borta från tandläkare flera år efter skolan. Sen hittade jag en snäll man som talade lugnande till mig, på den mottagningen går jag fortfarande (hos hans efterträdare).
GillaGilla
J
GillaGilla