Den 22 februari 1951 skrev SvD att Skolöverstyrelsen föreslagit nioårig enhetsskola även vid den nya Nytorpsskolan. Dittills hade försöken begränsats till Björkhagen och Västberga.

Bilden högst upp visar hur överlärare Anna-Maja Edstam, Signe Bengtssons företrädare, hälsar barnen välkomna vid inflyttningen i oktober 51. Gösta Leonhards (i ljus rock t h) har beskrivit henne som “en general vid västfronten”. (Ur boken ”Skolbarn – en folkundervisning växer fram”)

Lars minns hur det var att börja i Nytorp redan innan skolan egentligen fanns: Jag började på Nytorpsskolan 1950, men då var inte själva skolan färdigbyggd, utan vi fick börja i en så kallad paviljong på Hammarbyskolans gård. Där var vi fyra klasser. Lärarna hette Eivor Wolke, Ann Mari Ekström (min lärare), Inga Wern och Alice Lagheim (min mamma, som jobbade på Nytorp ända till sin pension).

1951 flyttade vi in i den nybyggda skolan. Då gick över 2000 elever där och vi fick dela klassrum och bänkar. En klass gick förmiddag, den andra eftermiddag. Min klassföreståndare i åk 8 och 9 var Yngve Lundell. 1960 började de flesta i min klass på Kärrtorps försöksgymnasium.

När Lars berättar om delade bänkar minns även Elisabeth det: Jag hade vänster halva under bänklocket som min del. Vem som hade den högra vet jag inte alls. Ett år fick vi boxar av typen stora unikaboxar som vi släpade runt på under dagen.

Idrottslokaler saknades dessutom länge men jag minns att vi fick gå till ”Enskede röda” för gymnastik nåt år och så gymnastiserades det i aulan. I femman hade vi gymnastik i kapprummet mellan matsalarna. Minns så väl när vi spelade engelsk brännboll där och Kerstin sprang och tog emot sig i glasrutan. Den gick förstås sönder. Blodet sprutade och ambulans fick tillkallas. Dramatiskt var det!

Lena har sitt mindre dramatiska, men ändå traumatiska minne från gymnastiken i aulan: Det var där alla som köade utanför sina klassrum flabbade åt mitt livs första – och sista! – försök att hjula.

Den 15 december 1952 intervjuades överlärare Signe Bengtsson i DN under rubriken ”Bristen på gymnastiksal svår för Nytorps experimentbarn”.

Hon insåg att problemen skulle komma att växa när enhetsskolan blivit helt utbyggd, hittills var den fullständig bara till och med femte klass. Lunchen fick ätas i fyra skift. För stor skola, för stora klasser och avsaknad av gymnastiksal var några av de bekymmer man hade i Nytorp, men de var gemensamma för de flesta skolor.

Beträffande skolgymnastiken tyckte överläraren att det var ”underligt att skolorna anses kunna undvara gymnastiksalar nu för tiden. Gymnastiken är av stort värde för uppfostran, och barnen behöver få röra på sig, ta ut sina krafter på ett lustbetonat sätt.”

Det var också olyckligt att klasser måste dela klassrum, eftersom det var  viktigt att barnen fick hemkänsla i klassrummet och lärde sig vara varsamma om material och möbler. Hittills var det bara två klasser som delade rum, men nästa höst skulle det bli flera.

Och Nytorpskolan var populär. Även föräldrar från angränsande skoldistrikt frågade om deras barn kunde få börja där. Men det fanns alltså knappt plats för ”de egna”.

Överläraren berättade också att undervisningen i enhetsskolan byggde mycket på grupparbete. Skolmöblerna i en del salar var ritade med tanke på att varje barn lätt skulle kunna flytta ihop med andra.

I många klasser stod bänkarna i grupper, och barnen fick sitta tillsammans efter eget val så länge samarbetet gav gott resultat. Missbrukade de förtroendet, erkändes det som ett rättvist straff att bli flyttade.

Även lärarna samarbetade i högre grad än i andra skolor, förklarade överläraren. ”De behöver inte fördenskull undervisa likadant, men de samråder om ämnenas uppläggning.”

Det här märkte Elisabeth, som småningom blev lärare och rektor: I efterhand förstår jag varför jag inte tänkte likadant som mina kollegor i skolan. För mig var det självklart med grupparbeten för elever och samverkan mellan lärare. Det är helt klart att den skola man går i som barn/ung formar en, fast man kanske inte tror det. Jag är evigt tacksam för den möjligheten!