Ibland kan man undra om lärare inser vilka spår de lämnar hos barnen, även sen halvsekel gått. På gott och ont.
Elisabeth minns speciellt två personer.
Wilhelm Bridell skötte om skolbiblioteket. Jag som läste allt jag kom över i princip, utan åtskillnad, lånade mycket på biblioteket. Minns att man bara fick låna lika många böcker per vecka som den årskurs man gick i . Gick man i åk 4 så var det fyra böcker per vecka som gällde, punkt slut.
Men en dag böjde sig magister Bridell över disken när jag skulle låna böcker och sa: ”Elisabeth du får låna fler böcker om du vill för jag vet att du kommer tillbaka med dem snart”.
Det var stort.
Den andra personen är Bengt Arvidsson, träslöjdsläraren som byggde gitarrer. Hans äldste son var god vän med min man. När vi gifte oss hade Bengt gjort en fin träskulptur till oss i lysningspresent. En uppskattad gåva. Bengt höll också på med att låta flickor få vara med i träslöjden. Min syster som gick tre klasser under mig var en av de första som fick prova på detta som annars enbart var förbehållet pojkarna.
Lars-Göran minns inte gympaläraren Björnklint med någon större entusiasm – han som slängde nyckelknippan på elever han ogillade. Vid ett tillfälle råkade jag stå ivägen för nyckelknippan, även om det inte var mig han siktade på. Jag kan försäkra att det kändes.
Vår klassföreståndare vid lågstadiet, Margit Alm minns jag däremot med värme.
När vi hade ”Roliga boken”, dvs teckningstimme brukade hon läsa för oss elever ur någon spännande bok. Möjligen någon av Enid Blytons ”Fem-böcker”, vilka jag tyckte var spännande – även om karaktärerna var anmärkningsvärt matglada.
Tomas minns när magister Lundell av någon anledning undervisade i matte – som egentligen inte var hans ämne. Klassens mattesnille Ulf iakttog en gång magisterns fruktlöst kamp med att lösa ett tal. Efter en stund reste han sig, släntrade långsamt fram till svarta tavlan, löste problemet och avslutade med ett stort understruket VSB (= ”Vilket skulle bevisas”, remember?).
Sen gick han tillbaks till sin bänk, återgick till sin vanliga halvliggande position och sänkte ögonlocken.
Har du egna minnen av skolfolk? Eller nåt annat.
Skriv gärna en kommentar eller skicka in per mail.
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Rolf har en helt annan bild av samme gympalärare:
För en som växte upp i Nytorp och gick i skolan på Paternostervägen känns många av berättelserna och miljöerna mycket bekanta. Men jag vill nog ställa mig på bromsen när någon på ett ställe kallar gympaläraren Lennart Björnklint för ”stolle”. Med risk för att ta i lite för mycket vågar jag nog uttala mig för tävlingsklassen ”Pojkar f. 44”, för vi håller nog inte med.
Lennart Björnklint var en synnerligen trevlig och entusiasmerande gympalärare, som helt enkelt var mycket populär i Nytorps skola. Själv ser jag honom som den förmodligen bästa gymnastiklärare jag någonsin haft. Och kastade han verkligen nyckelknippor? Jo, det hände faktiskt – till allmän munterhet; det var s a s hans grej, ofta med ett mindre kännbart s k tjejkast. Och var det på killar han ogillade? Det troliga är ju att han inte gillade elever som störde lektioner, men det var nog sådana som vi andra också tyckte borde hålla snattran, när majen faktiskt var klart mer intressant att lyssna på.
Lennart Björnklint kan ha varit omkring de åttio, när han deltog i ett jubileumsfirande i Nytorps skola. Det har berättats för mig att en av mina f d klasskamrater mot slutet av kvällen blev en aning ”högljudd”. Jublet lär ha stigit mot taket i stora hallen när vederbörande – förmodligen än en gång – fick en nyckelknippa kastad på sig i all välmening av denne mångomtalade gympalärare.
Och visst fanns det stollar bland lärarna även i vår moderna skola. Min egen favoritkandidat till den titeln är den lärare, som under ett sommarlov försökte starta ett nytt parti i Österrike, en sorts parti som jag tror förbjöds där i och med att andra världskriget gick som det gick.
Är det fler som har minnen från samme lärare? Eller någon annan? Välkommen med dem!
/Red
GillaGilla
Visst var gympaläraren Björnklint väldigt populär, säger jag (pojke f. 44).
När vi ”hade skolköket” (hemkunskap) skulle vi en gång laga lunch som vi fick bjuda en lärare på.
Vi var ju flera grupper från samma klass som lagade maten, och alla grabbar ville bjuda Björnklint.
Han kunde ju inte äta hos alla grupper; jag hade dock turen att vara med i den grupp som hade Björnklint som gäst.
Vill minnas det var falukorv och att vi alla var nöjda med hur den smakade!
Träslöjdsläraren Arvidsson hade jag också.
Vill minnas att han och musiklärarinnan på Nytorp blev kära och gifte sig.
Kan det stämma?
Tycker också det var en jobbig omställning att börja i sjuan; då man skulle ha ämneslärare.
Kommer ihåg matteläraren Zackari, äldre och vänlig.
Av någon anledning vill jag minnas att han hade en Austin A 35 som han kom i till skolan varje dag och att han parkerade vid skolan ingång uppe på Paternostervägen.
GillaGilla
Jag minns också magister Arvidsson som en uppskattad träslöjdslärare som var specialist på gitarrbygge, tror jag. Att han skulle ha gift sig med musiklärarinnan var obekant för mig. Däremot minns jag två musiklärare, den ena kvinnlig (kanske det var hon) och den andre, magister Axelsson, han med pekpinnen och som var vikarie. Att vara musiklärare kan inte ha varit så lätt. Magister Axelsson hade lite svårt med disciplinen i klassen så varje gång han ville att vi skulle lugna ner oss och hålla tyst slog han pekpinnen i katedern tills det bara återstod några decimeter av den. Den sista biten bröt han av mot knät och slängde sedan i papperskorgen.
Den kvinnliga läraren (minns inte namnet på henne) kom in i bilden med lite nya grepp. Vi hade dittills bara hört talas om de gamla mästarna Mozart och Beethoven m fl. Nu var det nya tider med Elvis Presley, Tommy Steele och alla andra nya rockstjärnor. Vi fick gärna spela de nya skivorna under förutsättning att vi kunde berätta något om artisterna och låtarna vi ville spela. Det var inte alltid så lätt, radion spelade inte mycket rock vid den här tiden. Det som fanns att tillgå var Radio Luxembourg och senare Radio Nord. På tidningssidan var det Bild-journalen som gällde. Där kunde man möjligen finna lite information.
Teckningslärarinnan (okänt namn) hade också lite svårt med disciplinen i klassen. Tyckte hon det pratades och stojades för mycket skrev hon ”Tyst” på tavlan och stod sedan pekade på ordet utan att säga något mer.
GillaGilla
Kul att läsa dina minnen – det här med disciplin är inte alltid så lätt. 😉
Lite ”Swing it magistern” över musiklärarinnan kanske?
GillaGilla
Någon gång under terminerna skulle vi provsjunga i klassen. Syftet var väl att se om det fanns någon musikalitet över huvud taget hos oss. Jag minns att min pappa någon gång berättat att han också råkat ut för det. Han skulle sjunga ”Bä bä vita lamm”. Eftersom han sjöng falskt fick han stryk. Detta var förvisso länge sedan så stryk var inte aktuellt i vårt fall om man inte kunde. I mitt fall tyckte faktiskt lärarinnan att jag sjöng bra tillsammans med några andra, så hon frågade oss om vi ville vara med i skolkören. Jag tackade nej eftersom jag kände att jag trots hennes uppfattning om min sångbegåvning inte skulle platsa i kören. Och tur var nog det, för kören.
GillaGilla
Intressant med sång-minnen… Min man glömmer aldrig när han – som den enda i klassen! – inte fick vara med o sjunga i kyrkan. Fast stryk fick han inte, annars var det inte ovanligt i hans skola (född 39 i Bohuslän).
GillaGilla
Som jag minns det började vi med engelska i femte klass. Det var det första utländska språket. I sjunde klass fick vi som gick g-linjen börja med tyska med alla prepositioner och svåra grammatik och sedan franska med accenter och andra konstiga tecken i nionde klass.
Men det fanns ett språk till som vi nosade på redan i femte klass, nämligen danska. Skolan hade anlitat en dansk lärare, lektor Faarbaeck (med reservation för att namnet kanske är felstavat). Han var en äldre dansk lärare som var lite speciell. Han var totalt flintskallig, riktigt blank över hjässan. Vanligt idag av olika skäl, men lite ovanligt på den tiden. Han läste en bok för oss som jag tror hette ”Skovens dyr” (Skogens djur). Han skulle också försöka lära oss att räkna på danska vilket alla vet inte är så lätt. Jag tror att han gästspelade under någon termin eller så.
Vi hade också en norsk kvinnlig gympalärare i femte eller sjätte klass tror jag. Minns inte hennes namn men jag tror hon var vikarie en kortare tid. Hon ville att vi skulle lära oss reglerna till basket från grunden så därför dikterade hon från regelboken och vi fick skriva ner det hon sa.
GillaGilla
Jag började med språken i samma klasser som du, och minns vagt att vi lärde lite danska också, men inte mer än så.
Men jag läser att den allra första rektorn (före Signe Bengtsson), Anna-Maja Edstam(-Vorbeck) ”i samarbete med sin make, den kände danske motståndsmannen Carl-Fredrik Vorbeck, utarbetade material för undervisning i skolorna i de nordiska grannländernas språk.” Detta enligt hennes dödsruna i DN.
https://www.dn.se/arkiv/familj/dodsfall-anna-maja-edstam-vorbeck/
GillaGilla
Kan det ha varit han?
GillaGilla
Jag skulle tro det – Vorbeck. (Själv minns jag som vanligt inga namn…)
GillaGilla
Jag minns min fröken Margit Lekander som såg jättesträng ut men som var väldigt rättvis. Hon var en duktig o engagerande lärare som man verkligen lyssnade på. Man gick i skolan till ett på lördagarna och då hade man roliga timmen. Margit Lekander läste alltid ett stycke ur en bok med en fascinerande röst och bjöd barnen på russin och hasselnötsblandning o saft under tiden man lyssnade! Den bästa läraren någonsin!
GillaGillad av 1 person