Efter Röda skolan kunde man bli ett av ”Nytorps experimentbarn”

Lena minns: Jag visste förstås att jag gått i den nioåriga ”enhetsskolan”, men inte mycket mer än så. Nu först inser jag vilken spännande skola Nytorp var, att jag deltagit i en försöksverksamhet för att ersätta den gamla folkskola+realskola med något helt nytt och oprövat. Försöket inleddes på allvar 1949 – och ersattes redan 1962 av grundskolan, alltså straxt efter att jag gått ut nian. Jag minns hur lärarna i gymnasiet ständigt beklagade sig över hur lite vi kunde jämfört med dem som gått fyraårig realskola. Inte så konstigt, väl? tyckte jag – och begriper fortfarande inte vad de tyckte att vi skulle kunna göra åt det: Vi gick ju i den skola som fanns där vi bodde.

För mig var nog det mest minnesvärda från hela skoltiden klassresan vi gjorde till Bremen. Åtminstone för mig var det första gången utomlands, och att dessutom åka utan föräldrar, gå i tysk skola och bo i tysk familj var en viktig del i att hitta vem jag var nu när jag inte längre var barn. Resan verkar ha gjort intryck på flera, för drygt 50 år senare gjorde några av oss om resan till Bremen. Läs mer om de båda Bremenresorna.

Tyvärr hade man 2013 just rivit skolan vi besökte 1961 (Schule an der Gottfried-Menken-Strasse) men en gammal dam och en ung hyresgäst visade oss exakt var skolan hade legat. Hon hade bott där länge, han hade historieforskat på Google när han nyligen flyttade till området. Han tog kort på oss ”i skolan”, så att vi alla kunde vara med på samma bild:

F d klasskompisar på besök i f d skola i Bremen drygt 50 år senare.

Ingen av oss visste egentligen hur det kom sig att vi fick vara med i denna stora satsning: 10 dagar bodde vi hos varsin tysk familj, gick i deras skola, åkte sightseeing med buss och båt, var med om sportdag, underhållningsafton och senatsmottagning i rådhuset. I lokaltidningen fanns en artikel och bild av vårt storstilade mottagande.

Häromdan fick jag tips från en av deltagarna i de båda klassresorna att Bremenresorna finns omnämnda i minnesorden efter vår överlärare Signe Bengtsson, död 1992 vid 90 års ålder. När jag läser om ”Skolledare med elevernas bästa för ögonen” inser jag att vår överlärare var en anmärkningsvärd kvinna: efter att ha varit folkskollärare 1928-51, de sista tre åren som vikarierande överlärare, blev hon 1952 överlärare/rektor vid Nytorpsskolan. Och hon var en entusiastisk sådan.

Minnesorden verkar stämma: För henne var den examensfria nioåriga enhetsskolan ett socialt genombrott. Kvaliteten på undervisningen skulle vara hög och eleverna skulle känna att skolan ställde krav på dem. I en positiv och vänlig atmosfär skulle eleverna bibringas kunskaper i både teoretiska och praktiska ämnen. Under hennes tid som rektor i Nytorpsskolan startade och utvecklades föräldra- och elevföreningar. Och man hade även under många år elevutbyte med en tysk skola i Bremen.

SigneBengtsson (2)
Ur DN 1952-10-16

Jag läser i gamla artiklar om den ambitiösa satsningen. (De flesta länkarna  går till arkiven hos SvD och DN.)

1952 startade Nytorps nybildade föräldraförening kurser i engelska, keramik, hemreparationer, instrumentbygge och sömnad. 120 mammor och pappor kom första torsdagskvällen, och de flesta ville lära sig engelska, ofta för att kunna följa barnens undervisning. Det var ju inte så många vuxna som lärt sig något främmande språk på den tiden, fast jag vet att min mamma gjorde försök med ”Naturmetoden”. Nybörjarna använde barnens lärobok och undervisades av magister W Bridell, de mera avancerade av fröken K Sundström. Och ”överlärare Signe Bengtsson funderar på att ordna mottagning en stund varje torsdagskväll.” (Observera i urklippet att Signe Bengtsson inte bara var överlärare utan även ”fröken”. )

Vår överlärares företrädare, Anna-Maja Edstam, som nämns i klippet och gjorde Nytorp till en ”verkligt pigg” skola, är värd ett kapitel för sig. Ur minnesord över henne i DN: ”Som en av de första kvinnliga skolledarna startade hon som överlärare 1951 försöksverksamheten med nioårig enhetsskola i Nytorp. Förhållandena var närmast kaotiska vid inflyttningen till den nya stadsdelen. Då sammankallade hon kollegiet vid den nybyggda skolan tidigt en söndag förmiddag för att lägga upp riktlinjerna för skolans arbete, som skulle börja följande vecka. Med fast ledning och klara riktlinjer gick man till verket.”

Vi kanske skulle behöva några såna överlärare här och nu?

På DNs förstasida i december 1952 finns bild och rubrik: ”Enhetsskolan på väg”: Artikeln fortsätter på sidan 3: ”Bristen på gymnastiksal svår för Nytorps experimentbarn”. Överläraren berättade dock att det fanns planer på att skaffa lekredskap till skolgården, och då var det meningen att de större pojkarna skulle hjälpa till att tillverka bänkarna, för: ”barnen skall inte vänjas vid att andra sköter allt åt dem.”  Hon förklarade också att i enhetsskolan samarbetar lärarna mera än i andra skolor: ”De behöver inte undervisa likadant, men de samråder om ämnenas uppläggning.” I femte klass läste man engelska, i sjunde kunde man välja ytterligare ett språk (eller något annat) och i nian delades klasserna upp i a(llmän), y(rkes) och g(ymnasieförberedande).

Själv hade jag i mellanstadiet tröttnat på gymnastiken och hade nog välkomnat om vi varit helt utan gymnastikssal. Tyvärr innebar bristen på lokal istället att vi hade gymnastik i ljusgården. Därifrån har jag ett traumatiskt minne, när jag bestämt mig för att trots allt göra ett försök att hjula, och det inte gick vidare bra. På loftgångarna ovanför väntade elever att bli insläppta i sina klassrum, och ett unisont hånflabb spred sig ända upp till översta våningen – åtminstone upplevde jag det så. Det var sista gången jag försökte hjula. Jag blev äldre och tuffare och har smitit från jumpan sen dess.

Den svenska enhetsskolan var internationellt uppmärksammad. 1954 samlades lärare från elva länder i tyska Harz. Från Sverige deltog två personer: rektor Stellan Arvidson, som kallats arkitekten bakom enhetsskolan – och Nytorps överlärare Signe Bengtsson. Svenskarna sägs inte ha fått så många uppslag på konferensen eftersom Sverige hunnit längst inom försöksverksamheten, strax före USA och Norge.

I en stor artikel under rubriken ”Hetsa inte fram nya metoder! Nu behövs lärarnas samarbete.” kallar man överlärare Signe Bengtsson ”enhetsskolans förespråkare” och beskriver att hennes ”mjuka, men sakliga och osentimentala anförande lockade till diskussion, men inte till gräl.” Ungefär hälften av Stockholms klassavdelningar fanns då söder om söder, än så länge oftast bara i klass 1 och 2. Björkhagen hade enhetsskola ända till klass 9, Västberga till klass 8 och Nytorp till klass 7. Det fanns en oro för vart denna (real)examensfria skola skulle leda, och man samarbetade även nära med föräldrarna.

I juni 1961 åkte vi på vår skolresa till Bremen, och i september kom tyskarna och hälsade på oss.

Den 17 september 1961 omkom FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld i en mystisk flygkrasch i Zambia. Många utredningar har gjorts under åren, de flesta pekar mot någon form av attentat. Ur Aktuellt 19/9-61, speaker Bo Holmström:

Flaggorna var överallt på halv stång och i skolorna hölls minnesstunder. Både DN och SvD citerar Hammarskjölds brev till en Nytorpsklass.  ”Hammarskjölds brev till klass centralpunkt i skolminnesstund: ”För de ca 1500 eleverna i Nytorps nioåriga enhetsskola läste rektor Signe Bengtsson vid samlingen upp ett brev från Dag Hammarskjöld till skolans sjunde klass 1953.” (lärare: Elsa Norinder).

Hammarskjöldsbrev

Pinsamt nog minns jag varken minnesstunden eller brevet. Däremot minns jag att vi inte fick ha avslutningsfest för våra tyska gäster. En av dem dök upp och sa allvarligt: “Hammarskjöld ist tot!” Och dansen var inställd. Någon hittade på att vi istället kunde åka in till stan och gå på kafé, för att hinna träffas en sista gång. Jag följde med, ville särskilt träffa en kille – eller möjligen två…

Dagen efter blev jag kallad till REKTORSFÖRHÖR! Och DET minns jag. Rektor frågade och jag svarade: “Vad gjorde ni igår kväll?” “Åkte in till stan och drack kaffe.” “Vad hette kaféet?” “Jag vet inte.” Sant! Jag hade bara hängt med de andra. När rektorn inte trodde mig ansträngde jag mig (som den ambitiösa skolflicka jag var) förtvivlat för att kunna hjälpa till: “Jag TROR att det stod “W” på servietterna.” Från den stunden var hon naturligtvis övertygad om att jag drev med henne – och var en förhärdad brottsling. “Var ligger det där kafeet?” “Jag vet inte, vi åkte bil.” Också helt sant! Jag var aldrig inne i stan på den tiden, och saknar dessutom helt lokalsinne.

När jag efter förhöret kom tillbaks till klassen frågade någon imponerat: “Slog hon dig?”. Jag var tydligen knallröd på ena kinden. “Jag tror inte det.”

Fortfarande undrar jag hur de här skolresorna startat. I tidningarkiven finns spridda uppgifter – kan det ha varit så att en tysk rektor brevväxlade med en svensk adjunkt? Det här hittar jag (min fetning):

  • Under rubriken ”Nytorpsskolan talar tyska” berättar magister Yngve Lundell att det blivit ett livligt klassutbyte mellan Bremen och Stockholm ”sen den tyske rektorn Albert Hühner var här 1958 på studiebesök”.
  • Året efter vår resa rapporteras om årets ”Bremenungdomar till svensk skola” och att det var adjunkt Viola Johnsson vid Nytorpsskolan tog initiativet till skolungdomsutbytet i samband med ett besök i Bremen. De tyska eleverna välkomnades av rektor Signe Bengtsson som är mycket entusiastisk över denna form av skolutbyte.
  • 1963 berättar rektor under rubriken ”Grundskola i Tyskland har svenska på schemat” att svenskundervisningen i Bremen var resultatet av elevutbyteskontakten med Nytorps skola, och att upphovet till detta är en brevväxling som började 1958. Meningen är att ”eleverna ska få en allsidig inblick i såväl svensk skolmiljö som svenskt fritids- och hemliv.”

Det fanns visioner i skolan på den tiden.

Av denna remarkabla kvinna minns jag bara att hon för att stoppa snöbollskrig och slagsmål på rasterna ropade ”Rör inte snön!” och ”Skingra er!” i skolans – som jag nu inser – högmoderna högtalaranläggning. Medan vi fnittrande gjorde tvärtom.

Och så glömmer jag förstås nånsin aldrig mitt livs första – och sista – rektorsförhör.

4 reaktioner på ”Efter Röda skolan kunde man bli ett av ”Nytorps experimentbarn”

  1. Jag minns att Signe Bengtsson i sin överlärar-/rektorstjänst också hade undervisning. En lektionstimme i veckan i var och en av åk 6 hade hon undervisning i svenska. Om jag inte minns helt fel användes den tiden till att läsa Viktor Rydbergs bok ”Singoalla”.
    Jag har förstått att det för henne var det ett sätt att lära känna sina elever i skolan. När hon gick i korridoren tittade hon också efter hur hennes elever såg ut. Om vi hade läppstift uppmanade hon oss att genast tvätta bort det under vattenkranen i korridoren.

    Gilla

  2. Roligt att läsa! Jag gick i Nytorp 1951-1960! Du skriver om röda skolan och gymnastik. Min klass hade gymnastik i Enskede gamla skola, som var röd under flera år.

    Gilla

    1. Hörde just att många skolor(som Nytorp) som byggdes efter kriget blev utan gymnastiksal f a spara. Var det i gamla röda träskolan vid Guldsmedsv ni gympade?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s