Ungarna övade inte backhoppning bara med hembyggda gupp på “Ängen” mellan Skärmarbrinksvägen och Pastellvägen.
Det fanns riktiga backar också:
I Enskedebacken gick det undan. Den låg i ett skogsparti bakom Sockenplan och finns inte längre.
Hammarbybacken finns fortfarande, men är inte densamma som förr. Redan på 50-talet användes hoppbacken för nationella tävlingar, även om man till skidspelen 1955 måste frakta snö med tåg från Östersund och Dalarna. Snön sägs ha burits upp i korgar av lediga brandmän för 10 kronor om dan. Läs mer om Hammarbybackens brokiga historia.
Efter skidåkningen kunde alla samlas i Hammarbystugan.
Hoppade du också i de här backarna? Eller minns du något HELT annat? Skriv en kommentar nertill eller mejla oss på ”Vad minns du?”
Till Hammarbybacken var jag en gång för att titta på tävlingar i mitten av femtio-talet..
Vi gick den plogade gång/cykelvägen genom skogen och blev stoppade av nån slags kontrollant som sa det kostade inträde. Ridå. Men nån i sällskapet måste ha haft pengar så vi kom förbi.
Hade vi vetat detta kunde man väl ha plankat genom skogen, tro?
Av tävlingarna minns jag inte mer än att det såg spännande ut när hopparna seglade fram i luften.
Andra tillfällen var vi vid hoppbacken och prövade åka skidor i underbacken; men den var så brant så ingen vågade/klarade åka hela backen utan vi fick nöja oss med att knata upp en bit nerifrån och åka ner den säkerligen blygsamma delen.
Men klättrade upp i tornet för överbacken gjorde vi.
Väldigt pirrigt men vilken utsikt!
GillaGilla