Jag läser “Den vita staden” och jämför Hammarbyhöjden med min del av Enskede: Johanneshov. De här förorterna byggdes för barnfamiljer, och en normal familjebostad bestod på trettio/fyrtiotalet av två rum och kök. Åtminstone i Hammarbyhöjden hade bara 8 % av lägenheterna tre rum och kök eller mera, medan 45 % hade två och 47 % ett rum och kök eller mindre.

Mina föräldrar tror jag först bodde “mindre”, dvs i en etta med kokvrå (möjligen kokskåp) innan de flyttade till ettan med kök – för att bilda familj. Ettan låg i ett av de nya “smalhusen”, som enligt visionen skulle vara “så låga att barnen lätt kunde komma ut i sol och luft” (dvs tre våningar) och “så smala att husen blev ”genomluftsbara” “. Av samma skäl – för att få mer sol och luft än i den gamla stenstaden – låg husen också öppet och luftigt, utan den gamla stenstadens kringbyggda, mörka gårdar.

Vid återbesök häromåret var ”vårt” hus försett med vad som möjligen är Sveriges längsta kattstege(?) från en av balkongerna. Under den verkar det finnas en uteservering till restaurangen som nu ligger på hörnet, där vi hade kemtvätt. Gräsmattan var större då och där fanns ingen P-plats, jag vet inte många som hade bil på den tiden. På gräsmattan spelade husets ungar bland annat brännboll och byggde snögubbar. Från ett av fönstren brukade en arg gubbe skrika till oss att vi inte fick gå på gräsmattan, inte ens vintertid. Men det brydde inte ens jag mig om.

På denna gräsmatta startade jag en gång ett så ambitiöst projekt att det kom ungar från andra gårdar och kollade: en igloo. Jag hade nämligen läst en bok om eskimåer. Tyvärr gjorde jag den så stor att jag gav upp redan efter att ha murat några få varv. Eller så tog snön slut, trots att vintrarna var snörika på den tiden. Jag minns hur roligt det var en gång när en kompis pappa drog oss på våra “flygande tefat” (dåtidens pulkor) nerför gatan, som efter ett snöfall blivit en jättebra kälkbacke med mycket snö och just inga bilar.

Bakom några buskar längre ner till vänster låg piskställningen och småungarnas sandlåda. Och på trottoaren intill hoppade vi hage eller rep, och vi bollade eller stod på händer mot husväggarna. Några lekredskap behövde vi inte. När man blev större vågade man sig över gatan och ner till gungparken, alldeles intill tunnelbanespåret.

Från samma gräsmatta minns jag också hur jag en gång (eller flera?) försiktigt smög längs husväggen: Jag vågade inte gå för nära huset, eftersom jag var varnad för att det kunde ramla ner is från taket, men inte heller för långt ifrån, för då kunde Busiga Benke se mig runt hörnet. Jag har ingen aning om vem Busiga Benke var, eller om han ens fanns, och har inget minne av att han nånsin gjort mig något. Kanske var han en skröna, för jag har inget ansikte till namnet. Men rädslan var så verklig att den fastnade i minnet.

Nederst till vänster finns “våra” fönster: det större till vardagsrummet och det mindre till kökets matvrå. I rummets bäddsoffa sov mamma och pappa, i den utdragna kökssoffan låg jag. Jag delade den först med min fosterbror och sen med lillbrorsan. Min bebissysters korg stod i rummet.

Under köksfönstret finns den viktiga klätterplattan fortfarande kvar. Jag vet inte vad den egentligen ska användas till, men vi klev på den för att nå upp att klättra in genom fönstret. Kompisarna i huset var djupt imponerade av hur snäll min mamma var. Vi fick nämligen inte bara klättra in genom fönstret, utan dessutom leka i HELA lägenheten, dvs även i rummet.

Så här såg vårt vardagsrum ut. Jag och min fosterbror leker på golvet, mamma sitter i bäddsoffan (som vi ungar småningom lär ha hoppat sönder…).

Systrarna som bodde ovanför oss och var nyckelbarn när mamman jobbade fick bara vara i köket eller matvrån (där de sov). Jag vet inte ens om lägenheten var en etta eller tvåa, så strängt var förbudet att beträda finrummet. Jo, om telefonen ringde (för till skillnad från oss hade de TELEFON!) fick systrarna svara – om de inte gick på parketten, utan hoppade mellan mattorna.

Senare i livet kunde mamma sucka lite över att hon låtit ungarna hoppa sönder den enda fina soffa hon ägt i sitt liv – en äkta DUX, som ingick i möblemanget de köpt som nygifta. Men vi barn hade väldigt roligt.

Och många barn fanns det. Från späd ålder gick man ut på “gårn” där alla kvarterets ungar var. När vi blivit lite större vågade vi oss längre bort, först till ”skogen” och ”gungparken. Ännu senare åkte vi skridskor ända borta på Johanneshovs idrottsplats (som ser HELT annorlunda ut idag). När jag var i rätt ålder för att börja ta tricken in till stan för att sommarjobba och gå på dans hade vi redan flyttat till Farsta.

Men de jag gick på dans med var de gamla kompisarna på bilden nedan.

Jag sitter i mitten, med flätor och stickning. I boken om Hammarby läser jag att särskilt flickorna ofta hjälpte till med att springa ärenden, passa småsyskon eller sköta hushållsarbete. Det hade mamma fått göra som barn och hon ville att jag skulle slippa sånt. Men eftersom jag redan då älskade att sticka hjälpte jag gärna mamma i ett av hennes extraknäck – att sticka upp provexemplar till garnaffärer och samtidigt kolla/rätta de nya stickbeskrivningarna innan de trycktes.

Lena L

---

Har du också minnen från smalhus/höghus/barnrikehus? Eller något HELT annat? Skriv en kommentar nertill eller mejla oss på ”Vad minns du?”